Läs mer om personlighetsstörning

En personlighetsstörning är ett återkommande och långvarigt mönster av dysfunktionellt tänkande som leder till återkommande och oproportionerligt starka känslor och antisociala beteendemönster. Detta gör det svårare för individen att skapa sig en fungerande och stabil vardag, anpassa sitt beteende till diverse situationer, upprätthålla positiva relationer med andra och få en stabil tillvaro på arbetsplatsen.

Personlighetsstörningar kommer i många former och det är svårt att ge en specifik karaktärisering av åkomman. Vissa personer kan verka tillbakadragna, medan andra tenderar uttrycka sig mer ohejdat, känslomässigt och öppet.

De första symptomen utvecklas vanligtvis under tonåren. Det finns en hög grad av samsjuklighet med andra psykologiska sjukdomar som depression och ångest. En individ med personlighetsstörningar löper också högre risk för missbruk.

Det finns många sätt att bemöta problemet med att klassificera personlighet och att förstå sig på diverse personlighetsdrag. Vissa människor tenderar att vara mer extroverta och föredra sällskap, medan andra är mer introverta och har en tendens att uppskatta ensamhet mer. Nyanserna börjar redan i denna enkla uppdelning bli lätta att se. Troligen är alla människor lite av varje beroende på situation, vilket i grund och botten gör det svårt att sätta tydliga gränser.

Personlighetsstörning är en klassificering som ställs inför samma problematik. Termen kan dessutom lätt leda till stigmatisering och sämre självbild, då begreppet antyder att det är någonting fel med dem personligen, vilket vanligtvis inte är läkarämbetets domän att bedöma. 

Vad som kännetecknar en personlighetsstörning skiljer sig beroende på vilken typ det är. Vanligtvis delar man upp personlighetsstörningar i olika kluster, där det finns en något gemensam symtombild för klasserna inom varje kluster. Några symptom som oftast är gemensamma för samtliga är följande:

Dessa utgör inte i sig en grund för diagnos, utan fungerar mer som riktlinjer för vidare undersökning. Människor kan uppvisa samtliga ovanstående symptom av många olika anledningar och under kortare perioder utan att det behöver röra sig om en personlighetsstörning.

Det finns många olika sätt att klassificera personlighetsstörningar och experter är ofta oense om vad som fungerar bäst. I allmänhet är man ense om att personlighetsstörningar är någonting som befinner sig på ett spektrum, vilket i praktiken innebär att alla har en viss ”grad” av personlighetsstörning. Nedanstående är en lista på det vanligaste klassificeringssystemet för personlighetsstörningar:

Människor med denna variant kan beskrivas som udda eller excentriska. Följande personlighetsstörningar ingår:

Denna klass kännetecknas av ett instabilt känsloliv och impulsivt beteende.

Denna klass kännetecknas av främst rädsla och ångest 

Orsakerna till personlighetsstörningar är inte enkla att definiera. Hittills finns det ingen övergripande klassificering av orsaker som är gemensam för alla, då personlighetsstörningar varierar i högsta grad.

Människors personlighet bildas generellt sett under barndomen och är ett resultat av kombinationen av miljön barnet växer upp i och ärftliga faktorer. Personer med personlighetsstörningar har till exempel högre frekvens av trauma och missbruk i sin omgivning under uppväxten. Det är också vanligt att vissa former av personlighetsstörningar utvecklas på grund av otillräcklig uppmärksamhet från föräldrarna.

Generellt sett brukar man säga att personlighetsstörningar resulterar från ett komplext samspel mellan en negativ miljö tidigt i livet och vissa genetiska faktorer. Det är svårt att avgöra i vilken grad det är genetiskt och miljöbetingat. Miljö är någonting som också kan gå i arv från generation till generation, vilket gör det svårt att skilja från biologiska arvsorsaker och det miljömässiga arvet i bedömningen av sjukdomsursprunget. 

Gemensamt för majoriteten av fall är i alla fall att det är en dysfunktionell miljö under barndomen. Om det är missbruk, misshandel, försummelse eller någonting annat varierar från fall till fall. I vissa fall kan det också vara en mer subtilt skadlig miljö som ligger till grund för personlighetsstörningen.

För närvarande anses psykoterapi vara det mest effektiva alternativet när det kommer till behandling av personlighetsstörningar. Psykoterapi går ut på att genom en psykolog få bättre förståelse för sina egna tankar och känslor. Insikterna kan hjälpa dem hantera sina symtom och leva ett normalt liv.

Psykoterapi innefattar flertalet metoder. Bland annat används kognitiv beteendeterapi (KBT), som visat sig mycket effektiv i behandlingen av personlighetsstörningar.

I skrivande stund finns det ingen specifik medicin som används för att behandla personlighetsstörningar. Eftersom personlighetsstörningar ofta har hög samsjuklighet med andra psykologiska åkommor, kan dock läkemedelsbaserad behandling av underliggande sjukdomar leda till förbättring av själva personlighetsstörningen. Antidepressiva läkemedel kan till exempel användas för att behandla symptom.

Antipsykotiska och ångestdämpande läkemedel kan också användas i behandlingen. När det kommer till personlighetsstörningar används dock aldrig enbart läkemedel. Medicin används i kombination med diverse psykoterapeutiska metoder.