Lär dig mer om borderline

Borderline personlighetsstörning (BPD, Borderline Personality Disorder) är en psykiatrisk diagnos som bland annat innebär en intensiv rädsla för separationer, stora svårigheter i nära relationer och problem med att hantera känslor.

Snabbt svängande humör, tendenser att se världen i svart och vitt samt självmordsbeteende är också vanligt förekommande.

För att kunna ställa diagnosen BPD ska patienten ha minst fem av symtomen i listan nedan:

Emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) är ett annat namn på BPD. I praktiken betyder de samma sak.

Att leva med någon som har BPD kan vara utmanande, eftersom ett av huvudsymptomen är svårigheter att hantera nära relationer. Den som är partner till en BPD-drabbad kan uppleva förhållandet som att det ständigt växlar mellan himmel och helvete. Rädsla för separation kan yttra sig i starka svartsjukekänslor och impulsiva uppbrott, liksom känslostarka och passionerade försoningar. Konflikter med en BPD-person dras ofta till sin yttersta spets, vilket kan vara tungt för båda inblandade.

En person med BPD skiftar ofta mellan att uppleva människor som antingen perfekta eller värdelösa. Det här kan smitta av sig, så att partnern själv tycker sig pendla mellan dessa båda lägen. Det är alltså lätt att dras med i en BPD-persons snabba svängningar.

De riskfyllda beteenden (exempelvis missbruk, fortkörning och självskadetendenser) som många med BPD ägnar sig åt kan – i kombination med de ofta förekommande hoten om självmord – också vara tunga att stå ut med. 

Ett tips för att bättre hantera situationen, om en separation inte är genomförbar eller lämplig, är att uppsöka en anhörigförening, genom att kontakta oss så kan vi hjälpa dig hitta en bra förening. Par– eller familjeterapi är också ett alternativ.

Borderline kan sällan ”botas” helt och hållet på samma tydliga sätt som man kan bota en tillfällig depression. Det beror på att BDP klassas som en så kallad personlighetsstörning: den har uppstått tidigt i livet och är därför en del av individens psykologiska paket.

Men det finns effektiva behandlingar, till exempel DBT, som kan lindra många av symptomen och göra det lättare att leva ett bra liv.

Symptomen mildras också ofta med åldern, och är som värst när patienten är ung. Vissa kan till och med bli av med diagnosen senare i livet. En amerikansk studie följde en stor grupp patienter och fann att 75 % av dem hade tillfrisknat när de fyllt 40, och att hela 90 % var symptomfria i 50-årsåldern.

Men man måste inte vänta så länge på att bli friskare. De flesta med BPD upplever tydliga framsteg efter några års terapi, och de fortsätter sedan att fungera allt bättre för varje år som går. Nyckelordet är alltså ”tålamod”.

Orsakerna till BPD är inte helt kända. Vissa psykodynamiska modeller menar att BPD uppstår i den tidiga relationen med mamman – att borderline-tendenser så att säga går i psykologiskt arv, om modern själv inte kunnat bearbeta sina egna BPD-drag ordentligt. Men även om många terapeuter i sin praktik upplever att det ligger mycket i de hypoteserna har forskningen inte kunnat bekräfta dem.

Vidare är det sant att många med BPD har haft det svårt under sin uppväxt, men det finns också exempel på BPD-patienter som haft en helt normal barndom. Mycket pekar på att BPD orsakas av ett samspel: att vissa arvsanlag kan förvärras av svåra livshändelser och på så sätt ”aktivera” störningen hos känsliga personer.

Forskning har visat att en del av hjärnan som kallas amygdala ofta är starkt aktiverad hos BPD-patienter. Amygdala brukar beskrivas som hjärnans larmcentral. Många med BPD lever alltså under stark stress och uppfattar även vardagliga situationer som hotfulla.

Vissa studier tyder också på att främre delen av hjärnbarken (prefrontala cortex), som hjälper till med självkontroll och beslutsfattande, inte fungerar som den ska hos personer med BPD.

Borderlinepersoner agerar ofta utan att först tänka igenom situationen. Det kallas impulsivitet, och kan bero på att deras hjärnor hanterar serotonin (en viktig signalsubstans) på ett avvikande sätt. Detta är dock inte bevisat.

Även om BDP ofta innebär ett stort lidande för patienten och de anhöriga finns det också ljusglimtar:

BPD-personer kan ha lätt för att snabbt få kontakt med nya människor och att skapa förtroende. De är därtill ofta duktiga på att läsa av andra och att uppfatta mycket subtila känslomässiga signaler.

I ett sjukdomstillstånd har man sällan någon nytta av de här egenskaperna, eftersom man har så många andra svårigheter att man inte kan utnyttja förmågorna på ett konstruktivt sätt.

Men den som med tiden blir alltmer välfungerande kan ha stor glädje av dessa sociala talanger, till exempel i yrkeslivet.

I efterhand kan man ibland se att vuxna patienter visat tidiga tecken på BPD i barndomen. Trots det kan barn inte få diagnosen. Det är för tidigt i livet för att en läkare säkert ska kunna skilja mellan till exempel normala och sjukliga humörsvängningar.

Många av symptomen vid BPD innebär i praktiken att patienten känslomässigt reagerar som ett barn – exempelvis med svår separationsångest – trots att personen fysiskt och intellektuellt sett är vuxen. På sätt och vis kan man alltså säga att alla småbarn har drag av BPD. Därför ställer man diagnosen som tidigast i tonåren.