Vad är en personlighetsstörning?
Personlighetsstörning, eller personlighetssyndrom som det också kallas, är ett samlingsbegrepp för ett antal psykiatriska diagnoser. Man kan säga att en personlighetsstörning karaktäriseras av avvikande och oflexibla personlighetsdrag som orsakar markant lidande för personen själv och resulterar i en nedsatt förmåga att hantera vardagliga åtaganden som till exempel att fungera på en arbetsplats eller upprätthålla meningsfulla och stabila relationer till andra människor.
För att en person ska kunna diagnosticeras med en specifik personlighetsstörning måste personen först och främst uppfylla grundkriterierna för en personlighetsstörning. Det innebär att personen måste uppvisa ett varaktigt mönster av avvikande när det gäller minst två av följande områden: kognitioner (till exempel hur vi tänker om om själva och andra människor), affekter (hur våra känslor uttrycker sig), impulser (till exempel om vi agerar snabbt och ogenomtänkt) eller slutligen det mellanmänskliga samspelet (våra relationer). Det avvikande mönstret ska gå att spåra tillbaka till tonåren eller den tidig vuxenåldern och ska vara framträdande i olika typer av situationer och miljöer. Personlighetsstörningsdiagnoser ställs sällan innan 18 års ålder då personligheten inte anses vara fullt utvecklad dessförinnan.
Personer med personlighetssyndrom uppvisar ofta en komplex problematik med hög grad av samsjuklighet. Ofta lider personen också av annan typ av psykisk ohälsa som ångesttillstånd eller affektiva sjukdomar som depression. Det är också vanligt förekommande med missbruksproblem.
Typer av personlighetsstörningar
Ett vanligt sätt att klassificera personlighetsstörningar på är att dela upp dem i olika kluster. I ett vedertaget diagnostiskt system som heter DSM (The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) delas störningarna upp i tre olika kluster med gemensamma drag i symtombilden för varje kluster.
Kluster A
Övergripande kan man säga att personer med personlighetsstörningar inom kluster A ofta beskrivs som udda, tillbakadragna och excentriska. Följande personlighetsstörningar ingår:
Schizoid personlighetsstörning – kännetecknas av avsaknad av intresse för relationer samt känslomässig likgiltighet eller avtrubbning
Paranoid personlighetsstörning – kännetecknas av konstant misstänksamhet och tolkande av andra intentioner som fientliga
Vill du höra mer från oss? Prenumerera på vårt nyhetsbrev.
Schizotyp personlighetsstörning – kännetecknas av excentriskt beteende, ovanliga tankar och övertygelser samt svårigheter med sociala situationer
Kluster B
Personer med personlighetsstörningar inom kluster B beskrivs ofta som känslomässigt instabila och impulsiva. Följande personlighetsstörningar ingår:
Narcissistisk personlighetsstörning – kännetecknas av en uppblåst självkänsla och upptagenhet av tankar på sin egen framgång och makt
Emotionellt instabil personlighetsstörning/borderline – kännetecknas av rädsla för att bli övergiven, instabila relationer, självskadebeteende och låg självkänsla
Antisocial personlighetsstörning – kännetecknas av normbrytande beteende som till exempel att bryta mot regler och lagar, impulsivitet och nedsatt empatisk förmåga
Kluster C
Personer med personlighetsstörningar inom kluster C beskrivs ofta som hämmade och ångestfyllda. Följande personlighetsstörningar ingår:
Anankastisk/tvångsmässig personlighetsstörning – kännetecknas av ett överdrivet fokus på regler och ordning, perfektionism och kontrollbehov.
Fobisk personlighetsstörning – kännetecknas av ett undvikande av sociala interaktioner, låg självkänsla och stark rädsla för kritik och negativa omdömen
Osjälvständig personlighetsstörning – kännetecknas av rädsla att bli övergiven och ett stark behov av att bli omhändertagen av andra. Ofta finns ett undvikande av att ta ansvar och man lämnar beslut åt andra, till exempel en partner eller förälder.
Det finns flera sätt att klassificera personlighetsstörningar på och experterna är oense om vad som fungerar bäst. En idé som föreslagits är att personlighetsstörningar, precis som vanliga personlighetsdrag som till exempel extraversion, existerar på en spektrum och alltså är någonting som man kan ha mer eller mindre av. Detta är dock inte någonting som är vedertaget och DSM har prioriterat spektrummodellen för fortsatt forskning.
Hur uppstår en personlighetsstörning?
Forskningsstudier har visat på att mellan 4-15 % av befolkningen uppfyller kriterierna för en personlighetsstörning. Det är alltså ganska hög siffra, och bland vårdsökare är siffran desto högre. I en studie av forskarna Beckwith, Moran och Reilly från 2014 visade det sig att hela 50 % av patienterna inom öppenvårdspsykiatrin led av en personlighetsstörning.
Orsakerna till personlighetsstörningar är inte enkla att definiera och är någonting som fortfarande är omdebatterat och forskas kring. Sammanfattningsvis kan man säga att både arv och miljö spelar roll för utvecklingen av en människas personlighet. Både medfödda egenskaper som temperament samt psykologiska och sociala faktorer under uppväxten samverkar i utvecklingen av en personlighetsstörning.
Terapi för personlighetsstörning
Det finns flertalet psykologiska behandlingsformer som är utvecklade för behandling av personlighetsstörningar. Val av behandling görs med hänsyn till vilken typ av personlighetsstörning som det rör sig om. En av de mest välbeforskade behandlingsformerna är dialektisk beteendeterapi (DBT) som har utvecklats för behandling av emotionell instabil personlighetsstörning. Behandlingen syftar främst till att minska självskade- och självmordsbeteenden och har visat sig effektiv i ett stort antal forskningsstudier. En annan terapiform som är särskilt framtagen för behandling av personlighetsstörningar är schematerapi.
Tyvärr saknas det dock fortfarande mycket kunskap om vad som gör en behandling effektiv vid personlighetsstörningar och det krävs mer forskning för att kunna erbjuda framgångsrika behandlingar.
Läkemedel för personlighetsstörning
Som sagt finns en hög samsjuklighet med personlighetsstörningar och andra psykiatriska tillstånd. I sådana fall används ofta läkemedel för att behandla samexisterande tillstånd som till exempel depression. Det kan leda till en övergripande förbättring av symtombilden. Det finns dock inga särskilda läkemedel för personlighetsstörningar i sig.