Vad är dissociativ identitetsstörning?
Dissociativ identitetsstörning (DID) är en psykiatrisk diagnos som det har varit mycket kontroverser kring och som i perioder varit populär att skildra i kulturella verk som film och litteratur. Fight club och Sybil är två exempel på populära verk som har karaktärer med multipla personlighetstillstånd i huvudrollerna.
Diagnosen dissociativ identitetsstörning dök upp för första gången i den diagnostiska manualen DSM år 1980 och kallades då multipel personlighetsstörning, men bytte sedan namn till dissociativ identitetsstörning då beteckningen ansågs missvisande.
DID karaktäriseras av att man har två eller fler separata personlighetstillstånd som också är bestående över tid. Den dissociativa komponenten i diagnosen utgörs av frekventa och långvariga minnesluckor som inte kan förklaras av vanlig glömskhet. Personer med DID upplever ofta att de inte minns någonting från när ett annat personlighetstillstånd har varit aktivt. De kan till exempel då inte komma ihåg vad de har gjort för någonting under flera timmars tid.
Symtom vid dissociativ identitetsstörning
Enligt den diagnostiska manualen DSM-5, där symtom för alla typer av psykiatriska tillstånd listas, är DID en diagnos som ofta utvecklas redan i barndomen, ofta i 5-10 års ålder. Störningen kan dock växa fram även senare i livet.
Som tidigare nämns krävs att man har två eller flera separata och varaktiga personlighetstillstånd för att man ska kunna diagnosticeras med DID. Varje del ska ha en egen identitetsuppfattning med tillhörande perception, känslomässiga reaktionsmönster, kognitioner och kroppsliga/sensoriska upplevelser. De olika personlighetstillstånden har alltså olika sätt att uppleva sig själv och världen. Som följd av de olika personlighetstillstånden känner sig en person med DID ofta förvirrad och identitetsförvirring är ett vanligt förekommande symtom.
Slutligen är dissociativ amnesi ett viktigt symtom. Amnesi betyder minnesförlust och med dissociativ amnesi menas att man inte kommer ihåg grundläggande information om sig själv. Personer med DID kan ofta ha stora minnesluckor under barndomen, ofta kopplat till traumatiska upplevelser. En person med DID upplever också återkommande minnesluckor i sin vardag, något som leder till signifikant lidande och som ofta påverkar det sociala livet och livssituation i stort.
För att man ska kunna diagnosticeras med DID är det också viktigt att utesluta att symtomen inte beror på andra sjukdomar eller drogrelaterade tillstånd. Tillståndet ska inte heller vara en del av en kulturell eller religiös praktik, inom vissa kulturer finns exempelvis trosuppfattningar om att man kan vara besatt av olika typer av andar som uttrycker sig genom den besatta personen.
Vill du höra mer från oss? Prenumerera på vårt nyhetsbrev.
Orsaker till dissociativ identitetsstörning
Enligt DSM-5 är tidiga trauman, ofta innan 5-6-års ålder, en riskfaktor för att drabbas av DID. I forskningsstudier har det visat sig att ca 90 % av personer diagnosticerade med DID rapporterar upprepande traumatiska upplevelser i barndomen så som sexuella övergrepp, våld och vanvård. Andra typer av trauman som personer med DID rapporterat om är svår mobbing, krigs- och tortyrupplevelser, sexuell exploatering och människohandel samt utsatthet i sektliknande uppväxtmiljöer.
I den generella befolkningen drabbas ca 1-1,5 % av DID och bland de som vårdas på psykiatriska vårdinrättningar uppgår andelen till 3,5 % i forskningsstudier. Det är 6-9 gånger vanligare att kvinnor diagnosticeras med DID än män, vilket är något som det behövs mer forskning för att kunna klargöra orsaken till.
Antalet personer med DID har ökat under de senaste decennierna och så även antalet olika personlighetstillstånd hos de drabbade individerna. Vad detta beror på är idag oklart. Somliga menar att det beror på att man idag har större kunskap och känner igen symtomen inom vården, medan andra tror att det beror på sociokulturella faktorer så som att DID allt oftare förekommer i massmedia och populärkulturella verk.
Dissociation vid DID
Dissociation är en så grundläggande del av DID att det kräver en närmre förklaring. Dissociation är en reaktion på att något i stunden är för överväldigande att vara närvarande i. Ofta är det en reaktion vid traumatiska upplevelser och en slags skyddsreaktion som hjärnan aktiverar för att kunna fly det smärtsamma i upplevelsen. Har man återkommande traumatiska erfarenheter kan dissociation bli en inlärd reaktion på det som påminner om erfarenheten, som kan sträcka sig längre än den specifika erfarenheten i sig. Det som på något sätt påminner om erfarenheten kan på så sätt trigga den dissociativa reaktionen, till exempel lukter, ljud, ord, platser eller personer. Dissociation kan upplevas på flera olika sätt. Vissa har en upplevelse av att tappa kontakten med, och känna sig avskärmad från, sin kropp eller omgivning. Det brukar kallas för depersonalisation eller derealisation. Gemensamt för dissociativa upplevelser är att på något sätt förlora kontakten med en aspekt av sig själv.
Dissociativ amnesi innebär att man har en dissociation till ett minne, det vill säga inte är i kontakt med minnet. Vid DID har olika traumatiska upplevelser varit så svåra att vara i kontakt med så att de hamnat i dissociation till varandra, där olika personlighetstillstånd förknippat med dem även blir separata från varandra. En stor del av problematiken vid DID kan därmed ses som att personen inte upplever sig själv eller världen som en helhet, då olika delar av en själv inte kan vara i kontakt med varandra. Tillvaron blir på det sättet väldigt splittrat och svårt att navigera i, då personen inte har tillgång till hela sig själv, utan snarare skiftar på ett distinkt och ofrivilligt sätt mellan sina personlighetstillstånd. Det kan jämföras med att det för många kan vara vanligt att ha delvis olika personligheter på arbetet, med vänner, på fritiden osv, men att personen upplever ett stabilt och konstant “jag” som förflyttar sig mellan dessa olika situationer och är i kontakt och minns det som sker i de olika situationerna, även när den byter till en annan plats. För en person med DID saknas det däremot ett inre stabilt “jag”, vilket gör att personen splittras mellan olika sätt att vara, känna och tänka på i olika situationer, utan att dessa är i kontakt med varandra. En viktig aspekt vid DID är att det inte är något personen själv styr över och väljer, utan är automatiska reaktionsmönster som baseras på skyddsmekanismer i hjärnan utifrån tidigare livserfarenheter.
Relaterade diagnoser
Två diagnoser som ofta relateras till, och ibland blandas ihop med DID, är schizofreni och posttraumatiskt stressyndrom. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett ångestsyndrom som människor kan utveckla efter att ha varit med om traumatiska upplevelser. Personer med PTSD kan också ha minnesluckor och dissociativa symtom, men upplever inte att man skiftar mellan olika personlighetstillstånd.
Schizofreni är en diagnos som ofta felaktigt blandas ihop med DID. Schizofreni är en psykossjukdom med stark genetisk grund till skillnad från DID. Något som eventuellt bidragit till hopblandningen är att personer med både schizofreni och DID kan uppleva ett förändrat verklighetstillstånd och till exempel lida av hörselhallucinationer. Vid schizofreni finns dock inte flera personlighetstillstånd och diagnosen är inte orsakad av trauma.
Behandlingsformer
Det finns ingen medicinsk behandling utformad specifikt för DID, men olika typer av medicin används ofta för komorbida tillstånd. Det är nämligen vanligt att personer med DID också lider av andra sjukdomstillstånd så som depression, ångestsyndrom, sömnbesvär och liknande.
Tyvärr finns det väldigt få kvalitativa forskningsstudier om behandling av DID, så det är svårt att uttala sig om vilka typer av behandlingsmetoder som är effektiva. Vanligtvis används tekniker från flertalet terapiskolor så som kognitiv beteendeterapi (KBT), dialektisk beteendeterapi (DBT) och eye movement desensitization and reprocessing (EMDR). Behandlingen är ofta uppdelad i olika faser eller stadier. I den första fasen av terapin fokuseras på stabilisering och de mest bresvärande symtomen, man ser till att personen är i säkerhet och kan fungera grundläggande i de mest basala vardagliga funktionerna. I den andra mer bearbetande terapifasen börjar man att närma sig traumatiska minnen och dissociativa symtom. I den tredje och slutgiltiga fasen fokuserar man re-integrering och nyorientering. Den handlar om att hjälpa patienten att få en större känsla av ett “jag” som kan bära och se alla sina delar. Man fokuserar också på hur man vill att livet ska se ut framöver och vad som får en att må bra.
En behandling för DID tar ofta många år och ofta blir man inte helt symtomfri. Man kan dock lära sig att hantera symtomen och må betydligt bättre än utan behandling.
Kritik av diagnosen
Det har varit mycket kontroverser och meningsskiljaktigheter kring DID sedan diagnosen först etablerades på 1980-talet. En anledning till kontroverserna är att det finns ganska lite forskning om DID och få studier av hög kvalitet. Det finns många teorier om hur personer med DID använder sig av olika personlighetstillstånd för att kunna hantera de smärtsamma trauman de utsatts för, men det är någonting som är svårt att bevisa och det finns flera olika teorier om varför människor utvecklar DID-symtom. Det finns kritiker som tror att utvecklandet av DID-symtom uppstår artificiellt i vissa typer av psykoterapikontakter, alltså att patienten påverkas av behandlarens teorier och förväntningar på dennes upplevda symtom. Något som inte heller varit gynnsamt är att DID varit frekvent förekommande i media och kulturella sammanhang och där ofta porträtterats felaktigt eller onyanserat. Det är dock viktigt att betona att DID-diagnosen är erkänd i traumasamfundet och behandlas av kliniker världen över.
Hur vet jag om jag lider av dissociativ identitetsstörning?
Det finns ingen enkelt test för att avgöra om du lider DID, utan är något som kräver en gedigen psykologutredning för att kunna fastställa. Utredning och behandling av DID sker i Sverige inom specialistpsykiatrin. Om du tror att du lider av DID kan du vända dig till den psykiatriska mottagning du tillhör geografiskt. Ofta kan man göra en egenremiss via 1177, men ibland krävs det att en läkare eller psykolog från din tillhörande vårdcentral skickar en remiss.