Skillnad mellan ADD och ADHD?
ADHD är en välkänd neuropsykiatrisk diagnos, som kännetecknas av ouppmärksamhet och hyperaktivitet. Den som har ”klassisk” ADHD (av så kallad kombinerad typ) har alltså svårt att koncentrera sig och svårt att sitta still.
Men det finns flera olika typer av ADHD.
Om en person är mycket ouppmärksam och tankspridd, men inte hyperaktiv, kan hon eller han få diagnosen ”ADHD, ouppmärksam form”. I Sverige kallar vi ofta den här varianten för ADD.
Den som har ADD har svårt för att koncentrera sig men inga problem med att sitta still.
Symptom på ADD
En forskare har definierat ADD så här:
Individer med ADD har svårt att fokusera sin uppmärksamhet på ett sätt som hjälper dem att adaptera [anpassa sig] optimalt till sin omgivning.
Enligt DSM V, en amerikansk diagnosmanual, ska minst fem till sex av följande kriterier vara uppfyllda vid ADD. De ska vidare ha förekommit under minst ett halvår i sträck och inte matcha den utvecklingsnivå som man kan förvänta sig sett till patientens ålder. Hon eller han ska ofta:
a. misslyckas med att uppmärksamma detaljer, eller göra slarvfel i skolarbetet, på jobbet eller i andra aktiviteter b. ha problem med att fokusera på uppgifter eller fritids-/lekaktiviteter c. ge intryck av att inte lyssna när hon eller han tilltalas d. ha problem med att organisera uppgifter och aktiviteter e. undvika, ogilla eller vara motvillig att utföra uppgifter som kräver mental ansträngning över längre tid (som skolarbete och hushållsarbete) f. tappa bort saker som är nödvändiga för uppgifter och aktiviteter (som pennor, böcker, verktyg, plånbok, nycklar, glasögon, mobiltelefon) g. vara lättdistraherad h. visa prov på glömska och tankspriddhet vid dagliga aktiviteter
Dessutom ska följande villkor vara uppfyllda:
• Flera av ovanstående symptom ska ha förekommit före tolv års ålder
• Flera av symptomen förekommer i två eller fler miljöer (till exempel hemma, i skolan och på jobbet; med vänner och familj; vid andra aktiviteter)
• Det finns tydliga tecken på att symptomen försvårar eller försämrar hur väl patienten fungerar socialt, i skolan och/eller på arbetet
• Symptomen har inget samband med någon psykossjukdom, och kan inte förklaras bättre med någon annan psykiatrisk diagnos
Andra tecken på ADD
Personer med ADD distraheras lätt av syn- och ljudintryck, som förbipasserande människor, blinkande lysrör, trafikljud och ringande mobiler.
De hoppar ofta från ett oavslutat projekt till ett annat och har svårt att för att slutföra vad de har påbörjat.
Att hålla flera tankar – eller ”informationsbitar” – i huvudet samtidigt är också svårt vid ADD. Om en person med ADD ska ta med sig flera saker till en aktivitet glömmer hon eller han ofta minst en av dessa.
Många med ADD, särskilt barn, verkar fungera långsammare än andra. De reagerar sent på tilltal och kan röra sig sakta och sävligt. Detta kan missuppfattas som trögtänkthet eller lättja. Men personer med ADD är inte mindre intelligenta eller ambitiösa än andra människor.
Och även om de kan fastna i passivitet (letargi) beror det oftast inte på depression, utan på exekutiva svårigheter: problem med att komma igång med och genomföra aktiviteter.
Barn med ADD är ofta introverta (inåtvända) och blyga. Omgivningen kan misstolka detta som ointresse eller en önskan om att få vara i fred. Men försiktigheten beror ofta på att dessa barn är mycket självmedvetna och upptagna av hur andra uppfattar dem.
Läs- och skrivsvårigheter samt problem med huvudräkning är relativt vanligt vid ADD. Men dessa brister kompenseras ofta av en hög konstnärlig begåvning. Personer med ADD är ofta ovanligt duktiga på att teckna och/eller måla. De kan också ha en ovanligt stark spatial (rumslig) intelligens.
Både ADHD- och ADD-personer kan söka ”kickar” i form av riskfyllda aktiviteter, som tvingar dem att skärpa koncentrationen. Det kan ses som ett slags självmedicinering. Vuxna med ADD kan till exempel ha lättare för att koncentrera sig vid bilkörning om de kör för fort än om de håller tillåten hastighet.
Orsaker till ADD
Det är ännu inte känt exakt vad ADHD och ADD beror på. Sannolikt finns det många olika orsaker.
En populär hypotes vid ”klassisk” ADHD är att personer med diagnosen har för lite dopamin och noradrenalin i vissa delar av hjärnan. ADHD-läkemedel höjer nivåerna av dessa signalsubstanser. Eftersom även ADD-personer kan ha hjälp av sådana mediciner verkar det som att det finns likheter i hjärnkemin mellan de båda diagnoserna.
Frontalloberna är de delar av hjärnan som sitter bakom pannbenet. De ansvarar för avancerade funktioner som planering, impulskontroll och beslutsfattande. Hos personer på ADHD-spektrumet – framför allt vid ADD – är dessa delar underaktiva, ungefär som en rad trasiga lampor på en ljusslinga.
Rökning och/eller alkohol under graviditeten ökar risken för att barnet ska utveckla ADHD/ADD.
Blyförgiftning påverkar hjärnans utveckling negativt och kan bidra till ADHD/ADD.
Fysiska skador på hjärnan, även milda hjärnskakningar, verkar ha ett samband med ADHD.
Ärftlighet kan spela en viktig roll. En gen som heter DRD4 tycks vara specifikt kopplad till ADD (men inte till ADHD).
Arbetsminnet verkar ha en central betydelse, särskilt vid ADD. Arbetsminnet hjälper oss att hålla flera saker i huvudet samtidigt, ”många bollar i luften”, samtidigt som vi funderar över och bearbetar dessa informationsbitar.
Går ADD över?
Det verkar som att ADHD (med hyperaktivitet) ”växer bort” hos omkring en tredjedel av alla som får diagnosen i ung ålder. Personer med ADD, däremot, har ofta kvar sin diagnos under hela livet. Men med rätt terapi, hjälpmedel och eventuell medicinering samt arbets-/studieanpassning kan många ändå fungera väl i vardagen.
Hur ställs diagnosen ADD, och var vänder man sig för en eventuell utredning?
För att kunna ställa en diagnos inom ADHD-spektrumet behöver man genomgå en så kallad neuropsykiatrisk utredning. En sådan utredning görs inom specialistvården (psykiatrin). Du kan skriva en egenremiss till offentlig eller privat specialistmottagning eller be din vårdkontakt på din vårdcentral om att skriva en remiss. Mindler kan således inte genomföra någon neuropsykiatrisk utredning, men kan vanligen fungera hjälpande och stöttande för dig som har fått en neuropsykiatrisk diagnos och som inte redan har en pågående vårdkontakt.
Problematiska aspekter av att utreda ADD/tester för ADD
Vissa forskare menar att neuropsykiatriska tester ofta missar att diagnosticera ADD. Personer med ADD kan nämligen prestera bra på standardtester för ADHD/ADD.
Dessa tester fokuserar ofta på lång- eller korttidsminnet snarare än arbetsminnet – och arbetsminnet tycks spela en särskilt viktig roll vid ADD.
Vidare mäter många av testerna en enskild färdighet i taget, i stället för förmågan att hålla många saker i huvudet samtidigt.
Själva testsituationen, i en ostörd miljö och med stöd av en testledare, har dessutom få likheter med det stökigare vardagslivet.
Behandling av ADD
• Anpassning av skol- eller arbetsmiljön.
• Psykoterapi. KBT, kognitiv beteendeterapi, kan hjälpa dem med ADD att identifiera sina styrkor och svagheter och lära sig mer om hur diagnosen fungerar (psykoedukation). Terapeuten kan också ge konkreta strategier och övningar för att få vardagen att fungera bättre för patienten. Det finns bra vetenskapligt stöd för att KBT i kombination med medicinering förbättrar livskvaliteten för många på ADHD-spektrumet.
• En arbetsterapeut kan föreslå och ordinera hjälpmedel och verktyg som gör vardagen enklare.
• Medicinering är ofta en del av behandlingen. Det tycks dock vara lättare att hitta rätt läkemedel och dos vid ADHD än vid ADD.
Minder erbjuder privata ADD-utredningar.