Vad är mentalisering?
Mentalisering är en inre process som många av oss ägnar mycket tid åt, helt utan att veta om det. Kanske känner du igen dig i funderingar om vad andra tänker, känner och upplever. Kanske oroar du dig för hur ditt barn mår efter en tårfylld lämning på förskolan. Och ibland kanske du undrar varför din egen reaktion blev så stark när barnet inte ville sätta på sig skorna i hallen på morgonen. Allt det här handlar om mentalisering; förmågan att tolka och förstå sitt eget och andras mentala och känslomässiga tillstånd.
Man kan säga att mentalisering i grunden handlar om att försöka förstå det som inte syns direkt i sociala och relationella situationer. Att läsa av andra, men också att stanna upp och reflektera över sina egna tankar, känslor och beteenden. Det är vanligt att begreppet blandas ihop med empati. Men där empati handlar om att känna med en annan person, handlar mentalisering om att förstå hur andra och en själv fungerar inuti. Det är en reflekterande process, där vi lägger ihop det vi ser med det som vi genom livet lärt oss om hur människor tänker, känner och beter sig i olika situationer.
Att lära sig mentalisera är ofta en livslång process som börjar redan tidigt i barndomen. Som barn lär vi oss att förstå både våra egna och andras känslor genom att vuxna hjälper oss att sätta ord på det som händer inuti. Det blir därav förståeligt att vår förmåga att förstå känslor hänger tätt ihop med hur trygga våra relationer är. Ju tryggare vi känner oss med andra, desto lättare blir det att förstå både oss själva och de som finns runt omkring oss.
Att mentalisera är alltså inget man kan lära sig på samma sätt som man lär sig cykla eller köra bil. Det är något vi hela tiden övar på, i vardagliga samtal, i konflikter som uppstår och i våra relationer i allmänhet.
Mentalisering i föräldraskapet
Att mentalisera som förälder handlar om att försöka känna in och tolka sitt barns känslomässiga läge och behov. Vad behöver mitt barn just nu? Vad ligger bakom känslan eller reaktionen? Det är en form av lyhördhet, där man försöker förstå det som kanske inte sägs rakt ut men som präglar situationen. Och det är inte alltid enkelt. Särskilt inte när man själv är trött, pressad eller osäker. Då kan det vara viktigt att komma ihåg att mentalisering inte innebär att ha alla svar. Det handlar snarare om att stanna kvar i frågorna. Att vara intresserad, nyfiken och närvarande även när man inte vet säkert vad som pågår.
Det kan vara extra viktigt att lära sig skilja mellan barnets behov och sina egna reaktioner. Då blir det lättare att svara med omtanke snarare än på impuls. Det kräver träning, men varje gång du stannar upp och försöker förstå, stärker du relationen till ditt barn.
Så utvecklas mentaliseringsförmåga
Barn föds inte med förmågan att förstå sitt eget och andras inre liv. Denna förmåga växer fram steg för steg, i mötet med vuxna som hjälper till att sätta ord på känslor och tankar. När en förälder hjälper till att tolka barnets signaler med ord som “oj, vad arg du blev när storasyster tog din leksak” eller "var det kanske så att du blev ledsen när pappa gick?" så börjar barnet så småningom själv förstå vad det känner och varför.
Trygga vuxenrelationer ger en stabil utgångspunkt för att lära känna sig själv och sina reaktioner. När barnet känner sig sett och förstått blir det också lättare att lära sig att förstå andra. Förmågan att mentalisera utvecklas hela tiden och blir mer nyanserad i takt med att barnet växer. Man brukar säga att grunden läggs tidigt, ofta redan runt 18 månaders ålder, då barn börjar kunna tillskriva andra avsikt och mentala tillstånd implicit. Du kan läsa mer om mentalisering i olika åldrar nedan.
Mentalisering i olika åldrar
Förmågan att mentalisera utvecklas som tidigare nämnt i takt med att barnet växer. Varje ålder präglas av sina utvecklingssteg och kommer med olika utmaningar. Som vuxen kan du anpassa dig efter var barnet befinner sig.
• Spädbarn blir trygga av att du speglar deras känslor med ansiktsuttryck, röst och kroppsspråk. Det hjälper både barnet att känna igen vad som pågår inuti och dig som förälder med att skapa ett djupare band till din bebis.
• Mindre barn i åldern 1-3 behöver ofta stöd i att sätta ord på sina känslor. Du kan hjälpa barnet att identifiera och namnge känslor, tillsammans fundera kring när och var de dyker upp och hur man gemensamt kan hjälpas åt att hantera situationen.
• Förskolebarn i åldern 3-5 börjar ofta förstå att andra har egna tankar och avsikter. Här kan du som förälder hjälpa ditt barn genom att prata om varför någon gjorde som de gjorde.
• Skolbarn från 6 år och uppåt kan ofta reflektera över sitt eget beteende och hur det påverkar andra. De brukar också kunna berätta mer om sina upplevelser och känslor i efterhand.
Genom att möta barnet där det befinner sig ger du det bästa möjliga stödet för att mentaliseringsförmågan ska få utvecklas. Det är viktigt att känna till att det är normalt att barn utvecklas i olika takt och att indelningarna ovan är grova uppskattningar av vad som händer med mentaliseringsutvecklingen i de olika åldersspannen.
Hur kan jag som förälder göra praktiskt?
Att som förälder öva på mentalisering behöver inte vara stort eller svårt. Det handlar ofta om att i vardagliga situationer försöka förstå vad som pågår inom barnet.
Vi tar en situation som exempel: kanske är ditt barn gnälligt och vägrar att ta på sig overallen när ni har bråttom hem från förskolan. Det är en typisk situation där föräldrar lätt blir irriterade och agerar på sin egen stress. Testa då istället att att följa stegen nedan:
Sätt dig ner i ansiktshöjd med barnet och tala lugnt och sansat. Ett lågaffektivt bemötande gör ofta att barn lugnar ner sig.
Fundera kring vad barnet upplever. Finns det något skäl till att hen är extra gnällig idag? Kanske är det så att hen sovit dåligt inatt och därför är ovanligt trött? Kanske har det varit en lång dag med många intryck på förskolan? Finns det något underliggande behov hos barnet som behöver tillgodoses?
När du har kommit fram till vad du tror är orsaken till barnets beteende kan du på ett validerande sätt presentera det för barnet: “jag undrar om det är så att du är extra trött idag eftersom du vaknade så tidigt. Vill du sitta i mammas/pappas knä och mysa en liten stund innan vi tar på overallen?”
Genom att börja meningen med "jag undrar" visar du att du är nyfiken, men inte helt säker. Det signalerar respekt för barnets egen upplevelse och du visar tydligt att du vill förstå.
Genom att fokusera på underliggande behov kan du få barnet att känna sig förstått och sett. Med små barn får man ofta gissa vilka behov som ligger bakom ett beteende. Och kom ihåg: det blir inte rätt varje gång. Att öva på mentalisering i föräldraskapet är en ständigt pågående process. Om det går snett kan man alltid börja om från början igen.
När mentaliseringsförmågan havererar
Vill du höra mer från oss? Prenumerera på vårt nyhetsbrev.
Mentaliseringsförmågan är inte konstant. Den påverkas av hur vi mår och kan tillfälligt försämras vid stress, sömnbrist eller känslomässig överbelastning. I sådana stunder blir det svårare att förstå både sig själv och andra, både för föräldrar och barn.
Att känna igen situationer när mentaliseringsförmågan försämras är ett första steg mot att hitta tillbaka till ett mer öppet och inkännande sätt att vara tillsammans. Nedan följer en lista på vanliga situationer där vår mentaliseringsförmåga påverkas negativt:
Vid stress och sömnbrist
Då kriser inträffar, till exempel vid dödsfall i släkten eller när man befinner sig i en skilsmässoprocess
När vi är påverkade av olika typer av psykisk ohälsa som vid ångest eller depression
När vi är påverkade av starka känslor
Vid alkoholintag
Då vi har en historik av trauman
Vid neuropsykiatriska tillstånd
En del av de här faktorerna känner vi alla igen och de påverkar bara mentaliseringsförmågan på kort sikt. Vi har alla någon gång varit stressade eller haft starka känslor som kommer i vägen för att kunna läsa av och förstå andra. Men somliga av faktorerna är individspecifika och kan påverka mentaliseringsförmågan på längre sikt, till exempel om man har en NPF-diagnos eller om ens egen uppväxt är kantad av trauman. Då kan man i vissa fall behöva mer professionell hjälp att hantera mentaliseringsförmågan i sitt föräldraskap. Den som själv inte blivit mött känslomässigt som barn kan nämligen ha svårare att läsa av och sätta ord på sitt eget barns behov.
Utveckla din egen mentaliseringsförmåga
Som förälder kan det vara viktigt att fundera kring din egen mentaliseringsförmåga. En förälder som inte har koll på sina egna känslor, tankar och reaktioner kan sällan hjälpa sitt barn med sina. Det behöver inte vara svårare än att bygga upp en vana att rikta blicken inåt med jämna mellanrum. Vad känner jag just nu? Vad tänker jag? Somliga tycker om att göra en rutin av det och till exempel skriva dagbok varje kväll som ett sätt att öva på mentaliseringen. När vi blir bättre på att förstå oss själva, blir det också lättare att förstå våra barn.
Ibland kan det dock vara värdefullt att få stöd i processen. En psykolog kan hjälpa dig att förstå ditt eget fungerande och hur du kan möta ditt barn på ett mer närvarande sätt.Hos Mindler kan du träffa en psykolog och få stöd i ditt föräldraskap. Du ska inte behöva vara ensam med det svåra.