Vad är Spelberoende/Spelmissbruk?
Att förlora kontrollen när man spelar om pengar är i dag en erkänd psykiatrisk diagnos. DSM-5, en amerikansk diagnosmanual för psykiatriker och psykologer, definierar spelmissbruk (även kallat ”spelberoende” eller ”hasardspelsyndrom”) – som ”varaktigt och återkommande maladaptivt spelbeteende”. ”Maladaptivt” betyder ungefär att beteendet gör mer skada än nytta.
Diagnosen återfinns i samma DSM-kategori som alkohol- och drogmissbruk (substance abuse). Studier har visat att många drogmissbrukare också har spelproblem och tvärtom.
(Förtydligande: ”Spel” kan syfta på många olika sorters spel. Den här artikeln handlar uteslutande om s.k. hasardspel, som går ut på att man satsar pengar för att försöka vinna mera pengar.)
Symptom på spelmissbruk
Fritt (och något förenklat) översatt från DSM-5:
A. Varaktigt och återkommande problematiskt spelande som leder till starka negativa konsekvenser – den drabbade fungerar sämre i vardagen och mår dåligt av sitt beteende. Diagnosen ställs om individen uppfyller minst fyra av följande kriterier:
Måste spela för allt högre summor för att få samma ”kick”.
Blir rastlös eller irriterad om hen försöker minska på spelandet eller sluta helt.
Är upptagen av tankar om spelande (ältar tidigare spelupplevelser, planerar nästa spelomgång, försöker komma på sätt att få tag på pengar till fortsatt spelande).
Spelar ofta när hen mår dåligt (känner sig orolig, deprimerad eller upplever skuldkänslor).
Fortsätter att spela efter en förlust för att vinna tillbaka de förlorade pengarna.
Ljuger för att dölja hur mycket hen spelar.
Har äventyrat eller förlorat en viktig relation, ett jobb, en utbildning eller en karriärmöjlighet på grund av spelandet.
Förlitar sig på pengar från andra för att lösa ekonomiska krissituationer som spelandet orsakat.
B. Spelbeteendet har inte i första hand utlösts av en manisk episod [mani är ett onaturligt förhöjt stämningsläge som förekommer vid bipolär sjukdom].
Orsaker till spelberoende
Symptomen och kriterierna i ovanstående avsnitt liknar beskrivningar av andra former av missbruk. De som försöker sluta spela utvecklar inte sällan nya beroenden, till exempel av alkohol. Den populära termen ”missbrukspersonlighet” är inget vetenskapligt begrepp, men det verkar ändå finnas många överlappningar mellan olika former av beroendesjukdomar. Det är därför rimligt att anta att även orsakerna är likartade.
Hjärnskanning (FMRI) har visat på svag impulskontroll hos personer med spelmissbruk. Dålig impulskontroll leder till att man gör det man känner för i stunden utan att kunna reflektera över konsekvenserna och hejda sig i tid. Detta är troligen ett gemensamt drag hos alla sorters missbrukare.
En studie kom fram till att manliga alkoholmissbrukare och manliga spelmissbrukare delar liknande former av genetisk sårbarhet. Arvet – genetiken – spelar alltså en roll för vilka som utvecklar spelmissbruk.
Modern teknik antas också bidra till problematiken. Ju kortare tid som förflyter mellan insats och återkoppling (vinst/förlust), desto starkare aktiveras hjärnans belöningssystem. Förr i tiden behövde man lämna in en stryktipskupong eller liknande och sedan vänta åtminstone några timmar innan man fick återkoppling på sitt beteende, eller sitta flera timmar i en bingohall innan man visste om man vunnit eller förlorat. Man behövde också träffa levande människor som hanterade spelet – människor som såg en i ögonen, kanske frågade hur man mådde och hade koll på ens spelvanor. I dag kan mellanrummet mellan insats och vinst/förlust vara så kort som några sekunder, om man spelar online, och man kan satsa stora summor utan att behöva möta en annan människas blick. Det kan dessutom kännas mindre verkligt att förlora digitala pengar än att lämna ifrån sig sedlar och mynt.
När hjärnans belöningssystem – där signalsubstansen dopamin spelar en viktig roll – blir ”kapat” av onaturligt starka stimuli (som droger, snabbmat, pornografi, sociala medier eller färggranna nätkasinon) utvecklar man snabbt tolerans. Man vänjer sig och behöver allt starkare intryck och högre risktagande för att få samma kick. Vardagslivet blir allt ointressantare i jämförelse och svårare att engagera sig i. Missbruket tar över personligheten.
(Även serotonin, som reglerar impulskontroll, och noradrenalin, som får oss att söka nya intryck, tycks inverka vid spelmissbruk, men en genomgång av den hypotesen ryms inte i den här korta introduktionen.)
Hjälp vid spelberoende:
KBT som behandling för spelmissbruk
KBT är en populär metod för att behandla spelmissbruk. Terapin går bland annat ut på att upptäcka tankefällor som missbrukaren använder sig av för att försvara sitt spelande (t.ex. ”så fort jag vunnit tillbaka mina förlorade pengar ska jag sluta spela”). Att utsätta sig för spelmöjligheter och öva på att stå emot impulsen att spela kan också vara en del av behandlingen. Målet är att genom självrannsakan och medvetna viljeansträngningar bygga om sina automatiserade tanke- och beteendemönster, ungefär som när man lär sig ett nytt instrument eller en en ny sport. Det tar tid och kräver stark motivation, men resultaten är ofta positiva.
Mindler förmedlar kontakt med legitimerade KBT-psykologer. Mötet sker via videosamtal i mobil eller surfplatta utan väntetid. Du behöver ingen remiss. Sessionen kostar som ett vanligt vårdbesök. Frikort gäller. Vill du veta hur det fungerar att boka en psykolog hos Mindler? Klick här för mer information.
Medicinering mot spelmissbruk
Medicinering kan ibland vara till hjälp:
SSRI, antidepressiva läkemedel, kan dämpa det hetsiga missbruksbeteendet.
Stämningsstabiliserande läkemedel (lamotrigine, carpamazepine och liknande) kan jämna ut humörsvängningarna.
Antabus, som förskrivs vid alkoholmissbruk, kan möjligen vara användbart även vid spelmissbruk, enligt en studie. Mer forskning behövs dock för att bekräfta hypotesen.
Stödorganisationer kan vara till hjälp. I Sverige finns Gamblers Anonymous, en förening inspirerad av Anonyma alkoholister. Se www.ga-sverige.se.
Familjeterapi är också ett alternativ. Missbruk påverkar alla i den drabbades närhet, och kan enligt vissa terapeuter även tyda på en obalans i det så kallade familjesystemet. Om familjen som helhet inte mår bra kan ibland en individ utveckla symptom, till exempel missbruk, medan de andra förblir symptomfria, trots att hela familjen har problem.
Källor