Behandla kronisk smärta

Upplevelsen av smärta är nödvändig för vår överlevnad. Människor som föds utan förmågan att känna smärta dör ofta i förtid. Att ha ont tvingar oss att ta det lugnt och ge kroppen tid att läka när den har blivit överbelastad eller skadad. Smärtan kan alltså utgöra ett värdefullt budskap.

Men hjärnans bedömning av smärta är inte alltid mitt i prick. Den kan både under- och överskatta hur allvarlig skadan eller sjukdomen är.

Vid vissa former av dödlig cancer känner patienten ingen smärta förrän i slutskedet. Att råka skära sig i fingertoppen kan däremot göra mycket ont, trots att skadan är långtifrån livshotande.

Ett annat exempel på när smärtsignalerna tycks vara ”felinställda” är tillståndet kronisk smärta.

Vissa människor har konstant ont trots att de inte lider av någon allvarlig skada – eller så har de en svår skada eller sjukdom, som kroppen inte förmår läka. I båda dessa fall kan smärtan bli kronisk (permanent): den går inte över, utan blir en del av vardagen för den drabbade.

Våra kroppar producerar ämnen som kallas för opioider (ej att förväxla med opiater, som tillförs utifrån, till exempel morfin).

En typ av opioider är de välkända endorfinerna, som ofta omskrivs för sina smärtlindrande egenskaper. För att de ska kunna göra sitt jobb måste nervcellerna ha tillräckligt med receptorer, mottagare, så att de smärtdämpande signalerna registreras ordentligt.

Personer med hög smärtkänslighet – till exempel de som lider av kronisk smärta – har ofta färre opioidreceptorer än genomsnittet. Det gör att kroppens försök att dämpa smärtan inte lyckas, eftersom budskapet inte når fram till nervcellerna.
Hur vi tolkar och värderar vår smärta spelar också en stor roll för hur vi upplever den.

De delar av hjärnan som står för det mest avancerade tänkandet är kopplade till ett intressant område som kallas för PAG (periaqueductal gray). Denna region har många opioidreceptorer, och har dessutom möjlighet att skicka smärtdämpande signaler ”nedströms”, ut i kroppen.

När forskare stimulerar det här området elektriskt känner försökspersonen mindre smärta. Eftersom PAG är kopplat till våra högre hjärnfunktioner verkar det rimligt att människan i viss utsträckning kan träna sitt medvetande till att lindra smärta på egen hand (något som så kallade fakirer – som går på krossat glas eller glödande kol – tycks ha lärt sig).

Den somatiska (fysiska) sjukvården kan erbjuda många smärtlindrande läkemedel. Dessvärre är de starkaste medicinerna i denna kategori ofta beroendeframkallande, och därför ingen bra långsiktig lösning.

Medicinsk cannabis kan i vissa delar av världen förskrivas mot kronisk smärta, men är i dagsläget inte någon etablerad behandling i svensk sjukvård.

Läkemedlet naltrexon kan, vid låg eller mycket låg dosering, vara ett intressant alternativ. I höga doser minskar naltrexon opioidkänsligheten i kroppen, vilket används för att förhindra missbruk av vissa droger.

Låga doser naltrexon kan däremot uppreglera (öka) opioidkänsligheten, så att kroppens egna smärtdämpande substanser får bättre effekt. Detta kan ha positiva effekter på flera sjukdomstillstånd, bland annat kronisk smärta. Naltrexon är inte beroendeframkallande.

Upplevelsen av smärta har alltså flera komponenter: fysiska, biologiska, kulturella, kognitiva (tankemässiga) och emotionella (känslomässiga).

Ibland kan vi inte påverka alla dessa faktorer. Ett brutet ben är ett brutet ben, och det är svårt att skärma av sig helt från kulturell påverkan (till exempel föreställningen att män bör tåla mer än kvinnor).

Men det går nästan alltid att jobba med de mentala bitarna, det vill säga våra tankar och känslor. Här kan KBT, kognitiv beteendeterapi, vara till hjälp. Traditionell KBT har många etablerade tekniker för att hantera smärta.

Bland annat försöker man att minska upplevelsen av inlärd hjälplöshet (learned helplessness), en attityd som får oss att känna oss som passiva offer när något jobbigt händer. Om vi kan skifta fokus och inse att vi delvis har makt att påverka våra egna upplevelser får vi bättre förutsättningar att hantera smärta.

Patienten får också hemläxor, som bland annat kan gå ut på att skriva ner tankar och känslor som påverkar smärtupplevelsen. På så sätt kan man identifiera de beteenden som minskar smärtan, och se till att utföra dem oftare.

På Mindler kan du få tala med en legitimerad KBT-behandlare via videosamtal inom 24 timmar. Vanlig patienttaxa och frikort gäller. Du har en länk ovan för att ladda ned appen där du kan boka ett besök

ACT (Acceptance and Commitment Therapy) är en modernare form av KBT (”tredje vågens KBT”).

ACT har många inslag av mindfulness och lägger mer betoning på att acceptera ofrånkomligt lidande, till exempel smärta, än traditionell KBT. Man menar att ansträngningar för att stänga av eller tänka bort smärtan faktiskt kan förvärra upplevelsen.

ACT uppmuntrar också patienten att fortsätta göra det som ger honom eller henne glädje och mening, trots att smärtan kan verka begränsande.

I behandlingen undersöker man vilka livsvärderingar och personliga mål som är viktigast för patienten. Sedan gör hon eller han ett åtagande – ett commitment – att göra sitt bästa för att följa dessa föresatser, även om det finns hinder, som kronisk smärta.

En mycket enkel sammanfattning kan låta så här:

Målet i KBT är i första hand att reducera smärtan, så att livet fungerar bättre. Inom ACT tänker man tvärtom: man försöker förbättra livskvaliteten, så att smärtupplevelsen får mindre plats.

Båda metoderna har bra vetenskapligt stöd.