"Jag kämpar fortfarande men de bra dagarna blir allt fler"

Min historia med psykisk ohälsa började när jag gick i årskurs 6, i år tog jag studenten. Det finns ingen riktig klar anledning/orsak till att jag började må dåligt men jag minns att det var en lärare som såg på mig att jag var tystare, drog mig mer undan själv osv. Hon frågade flera gånger vad det var, men jag vågade inte öppna upp. Tillslut gjorde jag det och det var som en sten lättade från mitt bröst. Hon lyssnade på mig, tog mig på allvar och gjorde allt i sin makt för att hjälpa mig. Men tillslut gick det liksom inte, hon kontaktade då mina föräldrar och elevhälsan. Det var även i åk 6 jag var på BUP för första gången. Det var nog då jag insåg att jag behövde mer hjälp, men jag vågade ändå inte riktigt öppna upp och ta den. Mitt mående fortsatte vara svajigt ända upp till gymnasiet, under högstadietiden gick jag även på BUP och till elevhälsan. Det var inte förens jag fyllde 18, som jag verkligen kunde på riktigt försöka ta den där hjälpen. Först inom vårdcentralen, sedan blev jag skickad till psykiatrin då vårdcentralen inte ville ta emot mig. Hela den där processen tog ett tag i och med de sjuka vårdköerna. Sista året på gymnasiet hade jag även där en lärare som varit ett otroligt stöd för mig, och det är mycket tack vare henne jag är här idag och som jag också fortsatte söka hjälp. Ord kan inte beskriva vad hon gjort för mig. Mer än 1 år sen jag fyllde 18, så fick jag äntligen en samtalskontakt inom psykiatrin som jag både litar på och känner att jag kan vara ärlig med. Jag har gjort en psykologbedömning och utifrån den kommer jag längre fram få göra en utredning. Det är något jag är besviken på, att ingen tidigare på till exempel BUP kunde misstänkt att det kan vara en diagnos som legat och ligger bakom mitt mående. Jag kämpar fortfarande men de bra dagarna blir allt fler och jag lär mig hur jag ska hantera det, och det låter antagligen klyshigt, men min bästa strategi är att inte försöka trycka bort de obehagliga känslorna och tankarna, för det gör bara att jag mår sämre än att faktiskt låta de komma. Och för andra som lider av psykisk ohälsa, ha tålamod, för mig har det tagit flera år innan jag nu äntligen börjat få rätt hjälp. En annan sak är att våga säga ifrån om det inte känns bra med den du pratar med, för det är A och O. Jag har själv bytt flertalet gånger. Skribenten vill vara anonym.