"Utmattning stod på sjukskrivningen. Jag förstod inte varför."

2020.07.22

Carina Wallberg om sin utmattning.

Hur och när märkte du att något var fel?
– När jag tittar tillbaka hade jag under lång tid anat att något inte stod rätt till i min kropp och själ, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var för ”fel”. Jag var duktiga flickan som hjälpte alla och skulle vara till lags. Plikttrogen och jobbade nästan jämt, drev företag och aktiv i föreningslivet, allt för att vara duktig. Jag är uppvuxen i ett hem med missbruk, fysisk och psykisk misshandel. Jag levde i en tystnadskultur där man inte pratade högt om missbruket och våldets baksida. 2016 kände jag tydligt i kroppen att något var ”fel”. Det kändes som om kroppen började stänga ner. Jag förstod inte varför. Men julen 2016 kom att förändra mitt liv – jag kom inte ur sängen. Benen bar mig inte. Jag blev sjukskriven för första gången i mitt liv. Skam. Utmattning stod på sjukskrivningen. Jag förstod inte varför.

Vilka symptom var mest tydliga?
– Kroppen tung som bly. Tinnitus skrek på högsta volym. Hjärtat rusade, minnet sviktade. Jag grät och orkade inget. Skämdes. Glömde bort namn och koder, saker jag skulle göra. Glädjen var borta, ersatt av irritation och sorg. Dålig mage. Sömnsvårigheter. Ständigt trött. Ljud och ljuskänslig. Återkommande huvudvärk. Panikångest. Värk i kroppen.

Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp och hur blev du bemött?
– Jag förstod aldrig att jag kunde bli sjuk av någon annans missbruk, av den inre stressen från mina upplevelser. Jag förstod aldrig att de psykiska och fysiska slagen mot kropp och själ skulle kunna bädda för framtida kapitulation.

Jag förstod aldrig att jag var viktig, jag satte alltid andra före mig själv. Åren innan 2016 hade jag gått i många samtal både enskilt och i grupp, men mitt fokus låg alltid på hur jag skulle kunna hjälpa någon annan. Hur jag skulle kunna förändra någon annan.

2016 blev vändpunkten. Jag fick KBT och MediYoga via Vårdcentralen. Jag blev otroligt fint bemött. Men det var inte förrän juni 2017, när jag gick en kurs i Stress & Utbrändhet hos Elisabeth Engqvist som polletten trillade ner om hur illa jag hade behandlat mig själv under alla år. Kört över mig själv, inte lyssnat på de signaler kroppen sände ut. Tog en värktablett och sprang på. Körde på högsta växel för att alltid stå givakt – tills det brast. Det gjorde så ont att få den insikten. Men det blev mitt uppvaknande. Sedan dess har jag jobbat med mitt inre. Små steg. En dag i taget.

Nyligen påbörjade jag en sorgbearbetning och det är som pricken över i:et för mig.

Hur mår du / hur ser ditt liv ut idag?
– Jag har på nytt börjat lära känna, mig. Bortom alla masker och fasader. Idag mår jag bra. Idag är det 3 1/2 år sedan jag rasade. Mycket har hänt. Jag har släppt mitt företag, klivit ur föreningslivet och ”bara” ägnat mig åt att lyssna inåt på mina egna behov och känna efter vad jag verkligen vill och behöver i mitt liv.

Jag har öppnat mitt sinne för att förstå hur både medberoende och beroendesjukdomen har präglat mitt liv. Jag tränar på gränssättningar. Jag har tagit avstånd från dåliga energier. Jag tränar på att säga nej. Jag djupandas och lyssnar inåt. Livet är höga toppar, djupa dalar och något däremellan. Jag lever mer i acceptans med just den vetskapen idag. Jag lever inte längre för att förändra någon annan, jag vill utforska och utveckla mig själv istället.

Idag hittar jag återhämtning i mina dagliga djupandnings övningar, yogan, naturen, djuren på gården, odling, bloggande, fina vänner som jag litar på.

Vilka är dina råd till någon som är väldigt stressad och på väg mot att bli utmattad?
– Ta signalerna din kropp sänder ut på allvar. Det är ditt liv, ditt ansvar. Sök hjälp om du behöver, hitta din väg. När man är som mest stressad så märker man oftast inte själv det, utan omgivningen är de som kanske snällt vill upplysa en om det. Men man själv förnekar det in i det längsta. Jag gjorde så själv. Under lång tid.

Vad är det viktigaste du tar med dig i livet efter utmattningen?
– Mig själv. Hur viktigt det är att se efter mina egna behov. Under så många år har jag alltid satt andra i första rum. Utmattningen fick mig att vakna upp. Jag fick självinsikten om mitt egna ansvar till en förändring. Jag tog den. Mötte och möter rädslan. Utmanar mig själv, ständigt. Jag tror livet är en livslång resa av utveckling. Jag är inte färdig, jag reser ständigt i mitt inre. Men idag är det jag som styr skutan, inte mitt ego som härjar fritt och okontrollerat. Jag jobbar med att rensa mitt bagage så jag kan fylla på med nytt härligt innehåll. Jag halkar tillbaka i gamla mönster ibland, men jag försöker att inte döma mig för det. Man är inte mer än människa. Jag lever med en sorg att jag kört över mig själv så hårt. Sviter från utmattningen som jag kanske får dras med en lång tid framöver. Men jag gör så gott jag kan, utifrån de förutsättningar jag har idag.

 

Relaterade artiklar