Lisa om sin panikångest.
”Jag vill fly, men jag kan ju inte fly från mig själv.”
Jag har lidit av svår panikångest, s.k. paniksyndrom, med agorafobi sedan jag var 12 år. Idag är jag 28. Jag har kastats runt mellan psykologer och testat olika mediciner. Jag har provat diverse behandlingsmetoder med alltifrån KBT med exponering till medicinsk yoga, och även genomgått en neuropsykiatrisk utredning. Idag får jag förutom medicin ingen övrig hjälp från den mottagning jag är skriven på, då de inte har något förslag på möjlig behandling som de tror skulle ge några framgångsrika resultat för att göra mig mindre isolerad i min vardag.
I min ångest slåss jag bara mot en sak – mig själv. En ångest som får mig att hyperventilera, kallsvettas, fingrar, tår och ben som domnar bort, känslan av blodet snabbt rusar genom kroppen, en puls som höjs till skyarna, en brännande känsla i bröstkorgen och en rädsla av att tappa befattningen och gå upp i rök. Att bli galen för att det händer så mycket i kroppen att man inte vet vart man ska ta vägen. Jag förstår vad som händer rent fysiskt, men när ångesten väl börjar trappa upp inom mig, är det inte bara outhärdligt, utan det är även omöjligt att vara rationell. Jag vill fly, men jag kan ju inte fly från mig själv.
Ett flertal gånger har psykologer som jag träffat förklarat att ångesten finns där för att varna oss för eventuella hot, som ett inbyggt larmsystem, men hur ska jag kunna leva ett så kallat ”vanligt” liv när min kropp reagerar som om det mesta runt omkring mig är ett hot? Hur ska jag kunna fungera som människa när min hjärna hela tiden är på sin vakt och automatiskt scannar av min kropp för eventuella varningssignaler på att en panikångestattack är på väg att ta över? Jag har många gånger önskat att det hade funnits en specifik händelse, en otrygg barndom eller någon annan yttre faktor som varit startskottet till min ångest. Jag är övertygad om att det hade ökat möjligheten att kunna dissekera, bearbeta och hantera ångesten, för att lättare kunna leva med den. Men från den ena dagen till den andra har ångesten funnits inom mig.
Trots detta och trots min begränsade vardag som består av att jag endast rör mig i mitt absoluta närområde där jag bor, har jag lyckats bygga upp ett liv jag är så tacksam för. Förutom att jag inom lägenhetens fyra väggar har lyckats bygga upp mitt eget företag och jobbar deltid med ett annat, har jag även snart en färdig examen i psykologi. Citatet ”Jag har inte misslyckats, jag har bara hittat tusen sätt som inte fungerar” tycker jag beskriver min situation väldigt bra. För lika övertygad som jag är att det för mig varit enklare att ha en tydlig orsak till min ångestproblematik, lika övertygad är jag att jag en dag kommer att hitta ett sätt att kunna leva med min ångest, istället för att vara styrd av den. Idag lever jag inte livet till fullo, men jag lever åtminstone.
Kontakt: @janssonlisa på Instagram
