Emetofobi (Kräkfobi)

Emetofobi kan påverka både små och stora beslut i vardagen. Vissa undviker att resa kollektivt, gå ut och äta, träffa barnfamiljer eller vistas i offentliga miljöer. Andra börjar planera hela sin tillvaro utifrån vad som känns säkert, som att ha med sig mediciner, kontrollera hygien eller hålla sig nära toaletter. Den här vaksamheten kan kännas trygg i stunden, men leder ofta till att livet krymper och fylls med stress.

Vad är emetofobi?

Emetofobi är en typ av fobi. Det kommer från grekiska ordet emesis som betyder kräkning. Emetofobi är alltså specifikt en fobi för kräk i dess olika former. Kräkfobi räknas som en typ av ångesttillstånd.

En person med kräkfobi bär på en överdriven rädsla och ångest av att själv behöva kräkas, se någon kräkas, vara illamående, bli smittad med magsjuka och annat kopplat till kräkningar. Vid en fobi brukar personen ha olika typer av triggers, det vill säga något som triggar igång rädslan. Det kan finnas många olika typer av triggers, eftersom hjärnan lätt kan koppla ihop olika saker med varandra. Vanliga triggers är:

• Platser där personen tidigare sett kräks

• Minnesbilder av kräks

• Samtalsämnen kopplat till kräks

• Personer som rapporterat magbesvär

Ofta fastnar personen med kräkfobi i ett tankemönster av “tänk om jag blir smittad” som leder till stark rädsla, och i sin tur till undvikande eller säkerhetsbeteenden. Säkerhetsbeteenden kan vara sådant som:

• Undvika viss mat

• Ständigt läsa om symtom

• Försäkra sig om att andra mår bra

På kort sikt kan dessa strategier lindra ångesten, men på lång sikt bidrar de ofta till att fobin förstärks.

Emetofobi, tvång och panik

Kräkfobi är i många fall närbesläktat med tvångssyndrom, eftersom personen kan börja bete sig tvångsmässigt för att undvika bakterier och att bli smittad. Det brukar vara beteenden som att tvätta händerna på ett överdrivet vis eller att duscha överdrivet frekvent. Det kan vara att inte vilja ta andra i hand, ideligen desinfektera saker eller inte vilja ta med händerna i ansiktet. Många brukar undvika att gå på offentliga toaletter, gå på vissa gator eller att ta i handtag.

Ibland kan personer med fobi även erfara panikattacker och andra typer av kroppsliga symptom, såsom förhöjd puls, svettningar, skakningar i kroppen och annat obehagligt.

Det är viktigt att skilja på fobi, tvångssyndrom (OCD) och paniksyndrom, även om de ibland överlappar. Vid emetofobi är undvikandet kopplat till ett specifikt tema, medan tvångssyndrom ofta innehåller mer komplexa ritualer och påträngande tankar. Panikattacker är däremot ofta kortvariga men intensiva episoder av stark kroppslig ångest, som ibland uppkommer kopplat till fobin.

Emetofobi och barn

Det är ganska vanligt att även barn utvecklar en stark rädsla för kräkningar. För både barnet och föräldrarna kan detta bli en stor utmaning i vardagen. Emetofobi hos barn visar sig ofta på liknande sätt som hos vuxna - med stark ångest inför tanken på att själva kräkas, se andra kräkas eller befinna sig i situationer där det skulle kunna hända. Det som kan skilja sig är att yngre barn ibland har svårt att sätta ord på vad som skrämmer dem. Obehaget kan därför visa sig genom undvikanden, oro eller kroppsliga symtom utan att det alltid är tydligt vad som ligger bakom, vilket kan göra det svårare att förstå vad barnet behöver hjälp med.

Hur uppstår emetofobi?

Det är svårt att peka ut en exakt enskild anledning till varför en person utvecklar en fobi. Troligen beror det på kombinationen av flera faktorer som kan variera mellan individer.

Olika tänkbara orsaker kan vara:

• Obehagliga upplevelser - att bevittna någon annan eller själv bli drabbad av något väldigt obehagligt tidigare i livet kan göra att vi blir rädda för det fortsatt i livet. Kanske drabbades personen av en intensiv magsjuka när den var barn, som satte spår som följde med in i vuxenlivet.

• Inlärt beteende - genom att se hur andra agerar runt en situation så kan vi lära oss det ena och det andra. Det kan vara så att en familjemedlem är mycket rädd för magsjuka och på så vis har vi lärt oss att magsjuka är något att undvika till varje pris. Hjärnan är dessutom programmerad att snabbt lära sig att undvika det som upplevs hotfullt och obehagligt - särskilt när vi känner oss maktlösa. Om en obehaglig upplevelse kopplas till särskilda stimuli t.ex. en doft, en plats eller en person, kan hjärnan börja reagera med rädsla vid dessa stimuli även i ofarliga situationer.

• Ärftlighet och genetik - inom forskning finns det visst stöd för att personer kan födas med en viss typ av genetik som kan göra en mer sårbar för att utveckla psykisk ohälsa senare i livet.

• Miljömässiga faktorer - att förväntas bete sig särskilt hygieniskt, exempelvis då en anhörig har immunbrist, kan vara en startpunkt för en rädsla att smitta och smittas. Att genomgå stressiga eller ångestfyllda perioder kan också göra en mer sårbar att utveckla en fobi.

Hur behandlas emetofobi?

Fobier kan behandlas med hjälp av psykologisk behandling, vilket brukar vara huvudsakliga behandlingen som erbjuds i vården. I vissa fall kan det kompletteras med medicinering.

Olika typer av behandling:

• Psykologisk behandling, särskilt KBT, har visat sig genom forskning ha god behandlingseffekt för fobi. Många gånger innebär en behandling att personen behöver möta sin rädsla på olika vis. Detta är något som planeras tillsammans med ens psykolog och sker under kontrollerade omständigheter. Det kallas för exponering och kan till exempel innebära att gradvis närma sig det som väcker rädsla, såsom att prata om magsjuka, se bilder, höra ljud, eller i senare steg ta del av verklighetstrogna situationer. Målet är inte att tvinga sig igenom något hemskt – utan att bygga upp tillit till att du klarar av känslan utan att behöva fly. Det är ofta nödvändigt att utmana sig själv för att lossa på fobins grepp över en.

• Medicinering är något som du testar i samråd med läkare. Ibland används det som stöd för att komma igång med den psykologiska behandlingen.

• Självhjälpsprogram kan vara till hjälp om du helst vill jobba på egen hand. Om du upplever att du endast behöver lite vägledning kan det vara en god väg att gå. Det kan finnas böcker som handlar om fobier som kan vara hjälpsamma. Annars finns det mottagningar, bland annat Mindler, som kan erbjuda IKBT-program utformade av psykologer utefter sedvanlig psykologisk behandling som går att följa i textformat och jobba med på egen hand.

När ska jag söka hjälp?

Om du känner att fobin begränsar dig i din vardag så pass mycket att du störs eller att andra påverkas av det så kan det vara ett tecken på att det vore bra att söka hjälp. Andra tecken kan vara att du inte känner glädje för saker du tidigare tyckt om, att du märker att du dragit dig tillbaka, att ångesten känns tung att hantera eller att du hindras från att ta del av ditt liv fullt ut.

Det är vanligt att leva med fobi länge innan man söker hjälp. Många skäms eller tror att det inte är “tillräckligt allvarligt”. Men lidande är individuellt – och du har rätt att få stöd, även om du klarar dig på ytan. Ju tidigare du söker hjälp, desto snabbare kan du få tillbaka friheten i livet.

Du ska inte behöva bära på det ensam. Det finns hjälp att få. Inom primärvården behandlas lindriga till måttliga besvär och det är oftast en bra start att få en bedömning därifrån. Det görs antingen via din vårdcentral eller genom att boka ett nybesök på en psykologmottagning, exempelvis hos någon av våra psykologer här på Mindler.