Med första barnet hade jag en tuff graviditet och gick över 12 dagar. Depressionen började redan under graviditeten. Vad var jag för kvinna som inte ens kunde föda barn?
När det äntligen satte igång så var latensfasen mycket smärtsam och lång, jag hade onda värkar i 18 timmar. Efter förlossningen fanns ingen möjlighet till återhämtning. Pappan fick inte stanna med oss på sjukhuset utan jag fick dela rum med en annan kvinna och hennes nyfödda. Min bebis sov inte den första natten och följande dag när bebisen sov fick jag ändå inte sova eftersom den andra kvinnan hade besök och förde liv. Det var dessutom en stor omställning att bli mamma och jag var panikslagen av rädslan för att min bebis skulle dö i plötslig spädbarnsdöd så jag kunde inte slappna av. Kraven på att amma och rädslan för plötslig spädbarnsdöd överskuggade alla mina egna behov, sömnbristen ledde till att jag bröt ihop, blev förtvivlad och inte såg någon utväg.
Med barn 2 hade jag regelbunden kontakt med psykolog under såväl graviditet som första tiden efter förlossningen. Vården var mycket noga med mig eftersom jag hade förlossningsdepression dokumenterad i journalen. Förlossningen gick mycket snabbare och jag hade inget behov av smärtlindring, amningen fungerade och jag hade verktygen att hantera mina känslor och behov. Men jag var inte lycklig hela tiden. Bebistiden är inte bara rolig. Jag saknade att jobba, att träna och att ha min kropp för mig själv. Jag blev understimulerad på lekmattan och mådde lite dåligt men det var hanterbart.
Inför tredje barnet som är en sladdis var vi så lyckliga. Barnet var efterlängtat och relationen med partnern fantastisk. Vi hade hunnit jobba och hade helt andra ekonomiska förutsättningar än med första barnen. Jag var övertygad om att jag kunde det här med barn vid det här laget. Moderskapet var inget nytt. Jag födde planerat hemma i vardagsrummet och allt började så fint. Men amningen blev för tuff. Jag satt dygnet runt och ammade. Jag upplevde det som att jag inte hade tid att gå på toa, äta eller duscha. Jag satt låst som om jag var fjättrad med bojor. Bebisen var bara nöjd vid mitt bröst. Kroppen värkte av all ensidig tillvaro i soffan. Det fanns ingen livskvalitet kvar för egen del. Jag existerade bara för att nära det lilla barnet. Mina egna behov av att röra på mig åsidosattes helt. Jag föll i gråt dagligen men vägrade till en början erkänna att det handlade om en förlossningsdepression. Allt var ju perfekt den här gången. Välstånd, fin kärleksrelation och friska barn. Mina tårar uppmärksammades dock på BVC när lillan trots idog amning inte ökat tillräckligt i vikt och jag insåg att jag drabbats av en ny förlossningsdepression.
Caroline Carlstrand