Jag minns hur jag satt i soffan och tittade på Nyhetsmorgon. Jag ammade min son som var sex månader gammal. Plötsligt dök en tjej upp i rutan som satte ord på exakt samma känslor som jag hade haft under ett halvår. ”Jag ville bara lämna tillbaka mitt barn till BB, det kändes som att det lika gärna kunde ha varit grannens unge, jag ville inte längre leva” och så vidare. Jag minns hur jag kände en lättnad, en lättnad över att jag inte var dum i huvudet.
Jag hade mått riktigt dåligt i ett halvår men jag visste inte varför när det egentligen skulle vara den bästa tiden i livet. Men där och då, när tjejen i rutan sa att hon led av förlossningsdepression förstod jag.
Vi hade försökt att bli med barn i två års tid. Det var en käftsmäll på psyket varje månad jag tog ett graviditetstest som visade negativt. Men så plötsligt, när jag var på väg att ge upp hoppet helt, tog det sig under en semester på Englands sydkust. Jag har aldrig mått så bra eller varit så lycklig som under min graviditet. När nio månader hade gått ville ungen inte komma ut så jag blev igångsatt efter 14 dagar över tiden. En metod som jag inte ens önskar min värsta fiende. Att bli igångsatt när det inte är dags är som att bli utsatt av fysiskt våld under (i mitt fall) 41 timmar. Till slut fick förlossningen avbrytas och allt slutade med ett akut kejsarsnitt. Ett fruktansvärt trauma. Jag minns hur borta jag var när så äntligen min son kom ut. Jag skakade, både av utmattning och av kemiska substanser, spydde som en räv och hade förlorat massor av blod. Dom lyfte fram min son snabbt till mitt ansikte där jag låg på operationsbordet, så att jag skulle få se honom, och lika snabbt försvann han ut ur rummet. Jag minns hans fina stora rådjursögon som tittade djupt in i mina och jag grät.
Jag kom att uppleva en stor sorg, en tomhet och en nedstämdhet över att livet totalt vändes upp och ner. En riktig käftsmäll. Jag ville bara lämna tillbaka honom till BB och få tillbaka mitt gamla liv. Men så sköljde skammen och skulden över mig som en stor tsunami och jag grät floder. Jag grät på morgnarna, jag grät i duschen, jag grät när jag petade i mig mat och jag grät av en helt annan anledning än hans pappa som mest grät av lycka. Jag minns hur jag ”firade” varje månad han växte som att jag räknade dagarna tills helvetet skulle ta slut. Jag minns hur jobbigt det var att träffa andra mammor som verkade njuta så mycket av deras små barn när jag själv inte njöt alls. Jag njöt inte av att gå promenader, jag njöt inte av att amma, jag njöt inte av att mysa. Jag njöt mest de få gånger han sov.
Idag är min son 3,5 år och är världens finaste lilla människa. Jag har blivit frisk men helt frisk är svårt att säga om jag någonsin kommer att bli.
Kajsa Berg
