”Det är som att åka i en bil där varenda lampa på hela instrumentbrädan plötsligt börjar blinka i takt och otakt. Ratten svarar inte upp på dina försök att styra riktningen, och du hoppar skakigt fram på ojämn gas. Som att köra på typ en cylinder. Du tappar all kontroll och kapitulerar. Det blir antingen diket eller en frontalkrock. Du blundar, biter ihop käkarna och hoppas på det bästa. Det är bara det att just nu känns döden som den bästa utgången av det här”.
Det var med dessa ord jag försökte förklara för min psykolog hur jag upplevde det kaos som pågick i min kropp. Jag satt i en fåtölj på hennes rum på mödravårdscentralen, och min 6 veckor gamla son låg och sov i babyskyddet som stod på golvet nedanför mig. Tårarna rann och jag minns att jag kände hopplöshet. Jag kände att oavsett vad psykologen skulle säga så hade jag försatt mig i något som jag inte kunde bemästra. Mödraskapet.
Förlossningsdepression – Som att försöka putta ner ett hundraårigt gammalt träd
Vet du att du just nu bråkar med krafter som har flera hundra års historia djupt rotat i dina celler?
Psykologen tittar på mig och drar lite lätt på mungipan. Jag förstår inte vad hon menar så hon utvecklar sitt resonemang:
Även om vi människor har utvecklats så har våra cellminnen inte följt med i samma takt. Din kropp reagerar helt normalt på situationen nu, det är bara det att dina tankar har gett fel signaler om situationen. Dina tankar säger till din kropp att du befinner dig under ett hot, för det är så du upplever det. Som en gasell på savannen som blir omringad av lejon. Rädslan skickar signaler till din kropp som agerar helt i enlighet med hur en mamma under hot skulle agera: Fly eller fäkta. Det här är så djupt rotat i oss och har rötter som är flera hundra år gamla, och du försöker bråka med dessa krafter just nu. Det är som att försöka putta på ett träd med hundra år gamla rötter i marken. Det är inte en match du vill ta, det lovar jag.
När jag föreställer mig det här trädet hon pratar om, med hundra år gamla rötter som slingrar sig ner i marken för att hålla sig fast, då är det som att jag förstår. Jag förstår vad som händer i min kropp, och varför jag har en konstant känsla av stress, ångest och panik. Jag är en modern mamma i en urgammal kropp som just nu tror att vi befinner oss under hot om livet, och jag försöker bara säkra min avkommas överlevnad. Jag vill skydda honom mot detta yttre hot, bara det att detta yttre hot inte egentligen existerar. Det yttre hotet är ju jag själv, eller snarare: Förlossningsdepressionen.
”Knowledge is power – arm yourself”
De exakta orden som psykologen sa minns jag såklart inte helt, och citaten ovan är därför taget ur minnet (som har fått sig både en och tre smällar efter att jag fick barn) men kontentan är ändå att förståelsen för varför min kropp och mitt psyke agerade som den gjorde var en stor hjälp för mig. Winston Churchill sa en gång att ”Knowledge is power, arm yourself” och det var med kunskap som vapen jag tillslut kunde mota bort depressionen ur mitt liv. Desto mer jag tänkte på min psykologs jämförelse med våra urtida instinkter, desto lättare kunde jag urskilja vilka hot som var verkliga och inte. Och i takt med att jag började rationalisera bort hoten så släppte också ångesten och stressen.
Mantra för dig själv att du är grym precis som du är
För mig finns det en tid före och en tid efter förlossningsdepressionen. De första månaderna i min sons liv är en tjock svart dimma, och när mitt minne vandrar dit så får jag svårt att andas. Dimman går ner i mina luftvägar och täpper till, och återigen försöker den där paniken smyga sig fram och kväva mig.
Jag kan inte släppa sorgen över att ha förlorat denna tid, och att det inte blev som jag hade förställt mig. Jag kan inte helt släppa rädslan för att någon gång våga skaffa fler barn, och jag kan inte helt bli kvitt känslan av skam och skuld över det som varit. Men jag måste ändå gå vidare. Jag måste blicka framåt och försöka acceptera det som varit, och att jag ändå gjorde det bästa jag kunde. Och det är ju något som jag också vågar tro att allra flesta gör. Man gör det bästa man kan, och vad det nu må vara – det måste få vara individuellt. Och vi måste stötta varandra i det här läskiga tillståndet som kallas föräldraskap. Stötta, inte skamma. Peppa, inte sänka. Är det något som triggar mig idag är det den mom-shaming som jag ser på nätet. Den gör mig både ledsen och arg på samma gång. Som att vi mammor inte har tillräckligt med våra egna våndor och skuldkänslor så ska andra lämpa över ännu mer på oss. Våga skärma bort allt detta och mantra för dig själv att du är GRYM precis som du är.
Så har vi det idag, jag och min son
Min 20 månader gamla son visar idag inga som helst tecken på att han skulle ha blivit negativt påverkad av min depression, och det gläder mig. Han visar fina anknytningsmönster, en tillit till sig själv och oss föräldrar, en nyfikenhet på livet och allt vad det innebär och en glädje som kan välta berg. Han är så jävla häftig och jag inspireras av honom. Han gör mig till en starkare och bättre människa, och hans villkorslösa kärlek får mig att känna mig speciell. Utvald. Han valde mig som sin mamma där han satt uppe i himlen och tittade ner och valde vilket ägg han skulle hoppa ner i. Min pappa brukade alltid säga att det är så vi familjer blir till. Att det är barnen som väljer oss föräldrar. Och jag tycker om den tanken. Han kom hit och han valde mig för att lära mig om livet.
Det tog ungefär 6 månader för mig att komma ur den värsta perioden, men depressionen är idag ett arkiverat minne och jag känner mig stabil i mitt föräldraskap. Nåja, kanske inte de morgnar jag vaknar kl 04:30 av en fot i ansiktet och en pojke som säger: ”HEJ! Mamma, komma! Titta bilar!” eller när jag hittar barnet i kattsandlådan med en spade, en stövel, en bil och en kattbajskorv. Men jag tvekar på att någon känner sig stabil i sådana lägen. Det hör nog mer till föräldraskapet.
Till dig som är mitt i en depressionen
Till dig som är i depressionen, försök tänka på det där trädet med hundra år gamla rötter i backen. Förstår du hur stark du är som ens orkar bråka med den typ av uråldriga kraft som just nu ställer till det i dina hormoner? En jävla krigare är vad du är, och du kommer vinna det här kriget. Det finns en andra sida, men du måste låta det ta tid och du måste våga be om hjälp. Prata om det, be om avlastning, hitta tid för dig själv och utmana dina rädslor. Sov så mycket du bara kan, och träffa människor som får dig att skratta. Och kom ihåg: Du är en fantastisk förälder och ditt barn älskar dig villkorslöst. Du är den allra bästa mamman för ditt barn, och i hens ögon är du en jävla hjälte. Klappa dig själv på axeln, för det jobb du gör är inte lätt.
