Att få börja om på livets botten när man har fått den största uppgiften och gåvan, att ta hand om ett oskyldigt barn som föds in I en traumatisk värld. Att alla murar av försvar man byggt upp genom livet raseras en efter en. Som att skala bort varje lager av en lök. Vad är då kvar? Tro, hopp och kärlek brukar man så fint säga. Men om man tappat hoppet? Om man inte får rätt hjälp? Så var det för mig efter min förlossning.
Det är tyvärr fortfarande tabu att prata om att man kan må psykiskt dåligt som mamma, det ska ju vara en lyckligaste tid i livet sägs det. När det var som värst så tog jag ett beslut och det beslutet tar jag varje dag jag går upp ur sängen, att vara tacksam för en ny dag och sedan sätter jag min intention för dagen, att njuta av mitt liv och min familj oavsett vad denna dag för med sig. Såklart är det mer komplext än så. Jag fick inte ”bara” en depression jag fick även insomnia av det. Många tror att antidepressiva är ett botemedel, tyvärr funkar det inte riktigt så. Det finns såklart fall där en människa har kemisk obalans men dom är ytterst få i världen. Men kanske någon kan använda det som ett komplement för att komma ur dom mörkaste stunderna för att få kraft att ta åtgärd så som att boka samtal, tabletter var inte vägen för mig, jag fick ingen effekt mer än biverkningar.
Jag började utbilda mig, att använda min långa vakna tid till att kämpa för mitt liv på alla sätt jag kunde, ibland hittade jag inte drivkraften för mig själv och ville ge upp. Men jag kunde inte, jag ville visa min bebis att när livet blir svårt så kommer han också att klara sina motgångar precis som jag, jag insåg att jag var förälder och en förebild, ett stort ansvar att axla men det blev också en stor drivkraft. Men tänker man på skuld och skam att man blivit drabbad av depression så kan det tynga ner oerhört att man är en förebild, så ha medkänsla mot dig själv. Rannsaka dina tankar och var snäll mot dig, tänk hur du önskat att ditt barn tänkt om sig själv om den var deprimerad. Glöm inte ditt barn bara önskar din närvaro. Det blev min tröst när jag inte kunde bära, sitta eller gå runt med min bebis, vi låg på golvet och jag följde hans nyfikna blick och dom stunderna som vi delade gav mig styrka. Det var absolut inte såhär jag hade tänkt men jag kunde ge honom stunder av närvaro.
Även om jag kände mig som en fånge i en sjuk kropp med både fysiska skador och mentala så ska jag hitta en väg. Nyckeln i livet är att ställa rätt frågor. Vad är det egentligen som händer med min kropp? Jag älskade ju livet förr och längtan efter att vår bebis äntligen skulle komma var nästan euforisk, vi skulle bli en familj! Tyvärr fick jag många gånger fel information från läkare ”du har fått en förlossningsdepression, det kan gå över, prova tabletter.” Precis som att det är ett virus som hoppar på en..
”Du kanske ska prata med någon?” jag säger såhär efter att nu ha hjälpt hundratals kvinnor världen över med detta, det finns inget ”kanske” självklart ska du prata med någon professionell som vet vad du går igenom. Jag gav mig inte och gav mig in i forskningens värld. Tyvärr fanns det inte mycket forskning i ämnet mer än hur våra hormoner påverkas, givetvis har det en otroligt stor effekt på oss men vad är egentligen meningen med denna förändring? Händer det något mer? Ja! Jag hittade en fantastisk forskare i Holland som nyligen upptäckt hur kvinnans hjärna förändras under en graviditet. Min första reaktion var ”hur kan detta vara nytt? Och varför pratar inte någon om detta?” Så det är det jag bland annat specialiserat mig på och det jag pratar mest om på min workshops och föreläsningar! Speciellt ger jag verktyg som man kan applicera om man har mellan 1 sekund upp till 1h ungefär på sig (något jag efterfrågade själv, jag tyckte att ”alla” andra gav råd som ”att ta hjälp, sov och sitt stilla och meditera”). Men om man inte har hjälp, ett sjukt barn och inte ens minuter åt sig själv?! Så det blev mitt kall i livet. För det går!
Anledningen att det känns som våra murar rasar och vi är helt blottade är egentligen en väldigt fin sak, för att knyta band med vår bebis som inte kan kommunicera. Bebisen känner hur vi mår och då är det såklart viktigt hur vi mår. Vi SKA öppna oss för vårt barn men om något händer, det är här det bli komplext för vad händer om det uppstår trauma runt en förlossning? Du är helt öppen känslomässigt och din intuition är på sin spets, du är alltså extra mottaglig. Jag hade turen att ha tränat mycket mentalt innan min förlossning så jag kunde separera mina känslor för mitt barn och för vad som hänt under förlossningen, men det är många som inte kan det och då ”rasar inte murarna” på samma sätt då kan det bli att man sluter sig, inte för att man är en dålig mamma som inte känner anknytning, utan för du försöker överleva. Vi kvinnor är redan på vår vakt hormonellt för att skydda vårt barn (fight, flight, freeze – mode) en uråldrig ”funktion” i den äldsta delen av hjärnan. Händer det något runt om som i mångas fall som i mitt, att förlossningen inte hanteras på rätt sätt. För mitt i allt mitt sökande så hittade jag en specialist i USA som hittat att trauma kan påverka kroppens största biologiska klocka, det var också pusselbiten jag så länge letat efter.
För min del blev traumat en depression men också insomnia men på andra såg den annorlunda ut, och det har sin förklaring i var den drabbat den biologiska klockan. För dig kanske din matsmältning blivit påverkad eller du sover mindre eller mer osv. För att berätta väldigt kort om vad som hände mig så kunde inte personalen hantera traumat under min förlossning, jag blev den som fick vara ”den lugna” och ställa frågor vad allt innebär, det var bristande kommunikation, jag blev otrygg, narkosläkaren gjorde ett större läckage i ryggen med epdiuralen så jag läckte hjärtvätska, barnet kom inte ut så de drog sönder mitt underliv, klippte upp mig och drog ut honom, sydde mig i 2h på plats utan att bli nedsövd m.m. Under väldigt lång tid kände jag mig som ett lapptäcke, som en främling i min egen kropp.
Det finns en förklaring även för din förlossningsdepression och det behöver inte vara att din förlossning var traumatisk, det är ett lite mittvisande ord att sätta på depressionen egentligen för att det är mer komplext än så. Du kan ha oroliga relationer i ditt liv, kanske trauma sedan din egen barndom men du kan även ärva trauma som inte blivit bearbetade och kommer då ”ut” i full kraft eftersom man inte har sina murar. Vårt egna välmående eller kroppens egna antidepressiva som jag brukar kallar det är Vagus nerven, om du inte vet vad det är för nerv så kolla gärna min hemsida där jag beskriver mer ingående (www.annabursell.com) Det är viktigt att kvaliteten på den är bra och vi ärver även kvalitéten på den. Det positiva är att kvalitéten på Vagus nerven kan man ganska lätt förstärkta men först måste man ju vet att den ens finns! (hur man förstärker den står också på hemisdan) Kroppen vill alltid skydda oss och har man en del obehagliga upplevelser i bagaget så ”står dom på kö” så att säga för att bli ”rensade”. Det jag menar med det är att hjärnan inte vill att du ska tänka på obehag så den lagrar det tills du börjar bearbeta minnena, då är det som att trycka på en knapp, alla minnen kommer och man kan känna att man blir körd i botten, men vet man varför så har man en förståelse och mer empati mot sig själv. Jag lovade mig själv att ”nu när jag ändå är här nere i träsket och mår så dåligt så rensar jag all skit en gång för alla!”. Jag fick tyvärr kämpa för att hitta någon att prata med eftersom den psykologen jag träffade sa ”nu är det förlossningen vi ska fokusera på inte gamla trauman”. Men tyvärr hade den pyskologen inte fått rätt utbildning, det är nämligen såhär vår hjärna funkar och vet man inte det när alla känslor rusar ja, då kan man som i mitt fall känna att man har hela världen på sina axlar och för min del tänkte jag ofta ”vad är det som händer? Varför tänker jag på saker från min barndom jag inte ens trodde var ett problem idag?” men även detta är naturligt. Vi behöver rensa vårt mentala minne men också våra cellminnen som bär vår DNA från trauma. Så vad är trauma egentligen? ”Det är när man känner sig överväldigad och att man inte har kontroll”. Det behöver alltså inte innebära liv och död för att du ska bli drabbad av en depression.
Kan jag få otaliga ”det finns inget mer vi kan göra” av läkarna och inte nog med att jag var skadad både fysiskt och psykiskt så var min bebis sjuk de första 1,5 året, min pappa blev dödssjuk 3 gånger på 1 år och kort där efter så insjuknade min älskade mamma hastigt och dog av obotlig cancer. Kan jag hitta glädjen i livet som fortfarande lider av insomnia så kan även du! Det finns många som har haft det värre absolut och det finns dom som har haft många ”mindre” trauma men är bägaren full så är den full. Ta hand om dig och rensa dina trauman, du är inte ensam! Det är helt okej att klaga men våga fråga någon som gått igenom liknande HUR dom gjort, svaret ligger i att fråga rätt fråga. Idag finns det hjälp bara ett samtal eller klick på datorn. Du är en bra mamma, du ska ”bara” få rätt förutsättningar. Du har all rätt att njuta av din tid med ditt barn så våga sträcka ut en hand, vi är många vid din sida min vän. Jag har skapat ett nätverk som heter Mothers Movement, vi stöttar, utbildar, coachar föräldrar runt hela världen. Du är alltid välkommen att följa oss i vår FB Familj (Mothers Movement på FB och mig i mitt liv och resan tillbaka på IG på @Coach.annabursell eller på min hemsida) Men glöm framför allt inte tre saker som jag alltid säger i alla intervjuer, föreläsningar och klient-samtal, du är värdefull, du är älskad och vad du tänker och gör, gör skillnad! Med kärlek,
Anna Bursell
