2021.05.20

”Det känns som jag är allergisk mot småbarnstiden”

Det känns som jag är allergisk mot småbarnstiden. Somliga besvär har jag haft alltid, men blivit värre pga faktorerna som omger mig. Att vara känslig för stress, ljud, ljus och stökiga miljöer har inte varit lika påtagliga tidigare. Men det var förmodligen för att jag hade alla möjligheter att anpassa mig efter mig själv och mina behov och så ser det ju inte ut idag. Möts jag av ett bombnedslag i hemmet så har jag inte möjligheten att ta itu med det alltid, och tvingas då gå i en miljö som stressar ihjäl mig. Vilket medför ångest -> stress -> fysiska besvär såsom kallsvettas, panikattacker, gråt och ibland även hyperventilation. Oftast är det en kombo som triggar mina tuffaste perioder: skrikiga barn, stökiga miljöer, trötthet och att barnen går ur sina vanliga rutiner (som när de är sjuka exempelvis). Oförutsägbarhet är inte min starka sida. Förr när jag kände mig överväldigad av stressande miljöer kunde jag återhämta mig i lugn och ro genom att stänga in mig själv en stund. Förutsättningarna är annorlunda idag.

Svårigheterna ligger hand i hand med min förlossningsdepression. Det känns som jag går och bär på ett stort trauma. Även om jag mår väldigt bra idag i jämförelse, trots att jag har mina downperioder där jag har mycket ångest. Så har jag svårt att tänka på när min minsta föddes. Det är som en enda suddig dimma. Av ångest, tårar och panikattacker. Jag började må dåligt redan i graviditeten, jag har en historia av psykisk ohälsa och har även högkänslig personlighet. Jag hade dessutom en bebis redan då. Det skiljer ett år mellan mina barn, rätt så exakt. En viss del av mig hoppades att jag skulle klara mig ur förlossningsdepression även denna gång (jag mådde väldigt bra efter min första trots oro över hur hormonerna skulle påverka mig), men med tanke på att jag mådde väldigt dåligt redan mot slutet av graviditeten kändes det inte som jag skulle ha samma tur denna gång. Jag var därför rätt förberedd på det.

Depressionen kom som ett brev på posten rätt så direkt efter att lillan föddes. Eller hade den kanske smugit sig på redan innan födseln?.. Bomben kom första natten hemma, när jag insåg att jag inte skulle få sova. Jag ville bara sova, jag skulle kunna ge min högra arm för att få sova, så kände jag. Men hon bara skrek. Skrek och skrek. Det var som en fasansfull instinkt att, “herregud vi börjar ju om nu?” Vi är tillbaka till oförutsägbara nätter, rubbade rutiner. När vi precis börjat få det stabilt med första. Hon fick dessutom kolik så våra förutsättningar var inte de bästa. Den natten minns jag tydligt, trots att alla andra minnen efter det är rätt vaga.

Min BVC-sköterska fångade upp mig rätt så direkt. Jag tror det var redan första träffen med henne, som hon frågade hur JAG mådde. “Hur mår mamma egentligen?”. Jag gråter när jag skriver detta. Det är så smärtsamma minnen. Hur kan jag må annat än bra, hon är allt jag någonsin önskat mig. Hon är den jag har drömt om, flera år tidigare. Den flickan från drömmen som såg ut som jag gjorde när jag var liten. Tänk att jag redan då visste att hon skulle komma till mig?

Otacksam. Kände mig så fruktansvärt otacksam. Hjälpen jag har fått av professionella har varit helt avgörande för mitt mående idag. BVC-sköterskan som skickade mig vidare till familjehälsan, som sedan genom stöd av läkare remitterade mig vidare till psykiatrin. Och där är jag nu, ett och ett halvt år senare. Jag tuffar på. Njuter av mina två älsklingar, och min underbara man, ömsom jag vill fly och aldrig titta bakom mig. Den här “fight, flight, freeze” instinkt ni vet? Hjärnan påminner mig så småningom om att jag är precis där jag ska vara, med de bästa i livet. Men det är påtagligt. Faktorerna tar över emellanåt och spelar hjärnan ett spratt. Det är där jag drar den något komiska kopplingen till att vara allergisk mot småbarnsåren. I vissa tillfällen är jag mer resistent än andra – vissa gånger har jag inte en chans. Men hade det varit något mer accepterat, som med min pollenallergi exempelvis, hade det varit lättare. I perioder känner jag inte av den alls. I vissa miljöer, är den väldigt påtaglig. Då kommer symtomen som rinnande ögon, nysningar, klåda. Lätt att förklara: jag lider av pollen. Det går över, jag behandlar det. En allergisk reaktion bara. Det syns, och är förståeligt för omgivningen.

Kontra: småbarnslivet. Hanterbart för det mesta, men ibland slår det över. För många symtom, såsom trötthet, alla intryck i form av stökiga och bullriga miljöer, för att inte tala om mina egna höga krav på att jag BÖR vara stark och klara det galant. Vips så har vi…. En reaktion! Inte helt konstigt egentligen? Vissa har inga problem med småbarnslivet, andra har lite kämpigare förutsättningar. Ett nedsatt immunförsvar mot kaos och buller.

Det som gör mig ledsen är tanken på om jag inte hade blivit uppfångad. Allt för många mammor lider i det tysta. Allt för många skäms. Allt för många “biter ihop”. Du ska inte behöva bita ihop. Du förtjänar att må bra. Som min BVC-sköterska sa. Du ska inte behöva låta mer av din första tid med lillan gå förlorad på att du mår dåligt. Du förtjänar att må bra. Och det gör du som läser det här också. Försök vara stark, fast det är tufft. Påminn dig om det här: ca 20% av kvinnor drabbas av en förlossningsdepression. Och då finns det ett stort mörkertal. Precis som du skulle uppsökt hjälp om du haft besvär med en sprucken blindtarm, BÖR det vara lika naturligt att söka om hjälp för depression och nedstämdhet. Det är inte dig det är fel på, du kan inte bestämma att du känner som du gör.

“Jag har bara blivit sjuk, och behöver lite hjälp på traven att bli frisk igen”.

Alexandra Garbov
@alexandragarbov
www.alexandragarbov.se