Mindler använder sig av cookies för att ge dig som användare en bättre upplevelse. Läs mer här.Jag samtycker

Jag kände ingen stark kärlek till min bebis men jag vågade inte berätta det för någon...

2019.10.03

Jag och min sambo träffades sommaren 2015. Vi dejtade under några månader och bestämde oss i slutet av oktober att vi skulle bli ett par. Vi bodde då i olika lägenheter men ville testa sambolivet direkt så han frågade om jag ville flytta in hos honom från 1 dec och testa det under en period.
Redan 26 november så plussade jag. Jag var chockad. Vi hade då varit ett par offentligt i 3v och var inte alls beredda på detta. Jag berättade för honom att jag var gravid samma dag som jag flyttade in. Han blev lika chockad som mig men vi var nykära och naiva så vi bestämde att behålla barnet.
Hela graviditeten gick bra. Jag gick upp väldigt mycket i vikt men inget jag reflekterade över då. Jag mådde bra och såg fram emot bebisen.
I slutet av juli gick vattnet och vi åkte in på bb. Förlossningen var hemsk enligt mig men helt naturlig enligt sjukvården. Jag födde min första son tidigt en fredag morgon. Direkt när han kom ut kände jag en skillnad i min och sambons relation. Något hade förändrats från en minut till en annan.
Sonen hade lite svårt att andas när han kom ut så läkaren gick iväg med honom och min sambo följde efter. Jag var så medtagen så jag tänkte inte på att något kunde vara fel. Jag reagerade dock på att jag missade det som alla mammor pratar om , att få upp den nyfödda bebisen på bröstet. Känna värmen och lukten av nyfödd direkt mot huden och se bebisen söka efter bröstet.
Efter 20 min kom min sambo med bebisen i famnen, inlindad i en handduk. Först då fick jag se hur han såg ut. Blev lite besviken (redan då borde jag märkt av att något var fel på mitt mående) för han var inte så lik varken mig eller sambon och inte heller så söt som jag hade hoppats. Väldigt svullen och lite sned i huvudet.
Jag och sonen stannade på bb i 2 dagar. Sambon sov hemma för han tyckte inte om sjukhusmiljön. Jag trivdes bra på bb och hade gärna stannat längre men alla ville se bebisen så kände en press att åka hem.
Väl hemma så fick vi besök direkt. Jag ville vara ifred men sambons föräldrar och syskon ville så gärna hälsa på. Vi fick första besöket efter en timme och jag fick panik. Amningen var inte igång och jag hade ont i kroppen plus att jag kände mig väldigt ofräsch. Satt mest och hoppades på att sonen skulle sova under alla besöken. Det gjorde han som tur var.
Första veckorna flöt på som i en dimma. Fick lite babyblues första veckan som alla sa var normalt. Jag grät åt allt. När sambon inte hjälpte till, när sonen inte sov, när jag inte fick duscha ifred. Kände mig så otroligt låst och tänkte flera gången ”vad fan har vi gjort?”. Kände sån stark avundsjuka till alla barnfria som kunde göra vad de ville utan att behöva anpassa sig efter en bebis.
Veckorna gick men babybluesen gick inte över. Jag kände ingen stark kärlek till bebisen men det vågade jag inte erkänna för någon, inte ens sambon. Jag sköt ifrån mig mina gamla vänner och sökte bara kontakt med andra nyblivna mammor. Jag ville inte ha min familj på besök med risk för att behöva amma framför dem.
Jag började inse att jag hade fått en depression när det hade gått 6 månader och jag kände mig inte glad. Utåt sätt var jag glad och lycklig. På insidan grät jag av ångest och ånger. Jag gick inte ner mina mammakilon och kände mig ful. Jag var inte lika hurtig och duktig som andra mammor och jag kände mig absolut inte lika välsignad över bebisen som andra mammor verkade göra.
Dessa känslor försvann dock rätt snabbt när sonen blev 7-8 månader. Jag slutade amma helt, han började sova hela nätterna och vi började träna honom med barnvakt. Plötsligt blev jag fri igen! Jag fick vara min egna person. Sonen var inte lika beroende av mig och min kropp längre. Både jag och sambon började känna harmoni i tillvaron igen och blev som nykära.

Relaterade artiklar