Jag och alkohol fick aldrig en sund relation, alkoholen fick istället en makt över mig som är svår att beskriva för någon som inte upplevt det själv. Jag har aldrig i hela mitt liv längtat efter något som jag längtat efter det där ruset och under några års tid styrde den där längtan hela mitt liv. Nej, jag och alkohol fick aldrig en sund relation och idag förstår jag varför det blev så. Jag förstår att jag var lika mycket alkoholist vid mitt första glas som vid mitt sista, även om det än idag kan kännas svårt att erkänna.
Första gången jag drack kände jag det som att alkoholen lade sig som ett täcke över osäkerheten som så länge hade präglat mitt liv. Från den dagen skulle jag komma att söka den känslan i allt till den grad att jag 11 år senare inte visste vem jag var utan den, vem jag var nykter. Jag minns bara fragment av den där första natten och så skulle det komma att fortsätta, bli till en vana snarare än ett undantag att vakna utan att minnas med ångesten pulserande i kroppen.
Men trots minnesluckor och personlighetsförändringen som skedde varje gång jag drack så reflekterade jag sällan över det faktum att det bara blev så för mig, att det alltid var jag som passerade den där gränsen och tog sjumilakliv utanför den medans andra klarade av att tacka för sig efter 2 glas vin. Och efter varje gränslös utekväll sa jag förlåt tills ordet tappade mening och jag lovade mig själv och mina nära att det var sista gången, men det blev aldrig det. Ju mer jag drack desto tätare kom lögnerna och tillslut blev hela livet till ett famlande i dimman av all ångest som de där kvällarna skapade.
Så en natt slog jag i botten, riktigt hårt. Jag vaknade upp med en kropp som ömmade av blåmärken, mitt i en panikångestattack och stapplade upp ur sängen för att greppa dörrkarmen mellan hallen och vardagsrummet. Under några sekunder kändes det som att allt gick i slow motion och trots att jag fortfarande var påverkad från natten så minns jag varendaste fragment av de där sekunderna, sekunderna som jag idag ser tillbaka på som de som förändrade mitt liv. För precis där och då var det som att jag såg allt klart och för första gången kunde ta in vad som höll på att hända, och plötsligt bara visste jag, att om jag inte slutar så kommer jag ha ihjäl mig själv.
Bara ett dygn senare fann jag mig själv på ett AA möte och yttrade för första gången orden ‘’hej, jag heter Josefin och jag är alkoholist’’. Jag ska inte låtsas som att vägen varit rak från den dagen men den har tagit mig hit, till dag 857. Här sitter jag med det guldiga myntet i handen som jag fick på min första årsdag som nykter, ‘’To thine own self be true’’ står det, och inget i mitt tillfrisknande har varit viktigare än just det – att våga släppa taget om alla de där lögnerna och vara sann mot mig själv.
AA blev min fristad, en plats där jag inte längre behövde hålla koll på alla lögner jag trasslat in mig i, en plats där skammen inte åt upp mig, där jag för första gången kände mig förstådd och aldrig någonsin ensam, en plats jag alltid kommer återvända till. För jag kommer aldrig ta min nykterhet för givet, bara jag vet hur hårt jag kämpat för den och bara jag vet hur lätt den kan smita mig hur händerna. Idag är dag 857 och idag precis som alla andra dagar tackar jag för ännu en dag nykter, ännu en dag som är min.
Josefin Hulldin
instagram: @josefinhulldin
