Mindler använder sig av cookies för att ge dig som användare en bättre upplevelse. Läs mer här.Jag samtycker

"Han som varit social och full av idéer ville bara ligga hemma i sängen."

2019.11.15

Föräldern vill vara anonym med sin historia.

Min tolvåriga son fick sin ADHD-diagnos för snart två år sedan. Det finns så mycket jag vill skriva om detta viktiga ämne men jag ska försöka korta ner. Vi föräldrar hade kämpat i flera år för att få stöd och hjälp och tillslut fick sonen påbörja sin utredning på Barn och ungdomspsykiatrin (BUP). Testresultaten visade tydligt att han hade svårt med impulskontroll och att reglera sin aktivitetsnivå samt stora svårigheter att på egen hand hålla uppmärksamhet och koncentration på en uppgift. Samtidigt visade testerna att han hade flera starka sidor; att han är en hejare på problemlösning och en fena på att vara kreativ. Att han är socialt kompetent och snabbtänkt fick vi också reda på. Psykologen som gjorde utredningen sa också att han var normalbegåvad och att Einstein troligen också hade haft ADHD.

De utmaningar som psykologutredningen visade var just de som varit tydliga både hemma och i skolan. Sonen beskriver det så här: ”Det är som en motor i kroppen, det går bara att gasa men inte att bromsa. Om något ropar utanför klassrummet måste jag såklart springa ut och se vad som händer, även om vi har lektion. Om någon harklar sig i klassrummet så låter det så högt i mina öron att jag inte kan tänka på något annat. Och då kan jag inte jobba med min skoluppgift. Jag blir jättearg av alla ljud som hela tiden stör mig. Mamma ibland är det som att jag är en vulkan som bara plötsligt får utbrott och kastar skolböcker fast jag inte vill.”

Innan sonen fick den hjälp han behövde blev det inget gjort i skolan, han var knappt på lektionerna eftersom det var svårt för honom att sitta still. Han var ofta ute och gick i korridorerna eller så satt han under skolbänken för att det var lugnare där. Kampen med läxorna är ett kapitel för sig. Våra två andra barn vill gärna slippa sina läxor, något som många barn nog känner igen. Men den förtvivlan som läxor väckte hos sonen med ADHD var något helt annat. När han kom hem från skolan var hans hjärna helt slutkörd. Han orkade inte prata eller leka. Alla intryck och all ansträngning som han uppbådat för att vara i skolan och lyssna i skolan bidrog till att han var hjärntrött när han kom hem. Då kan jag förstå att han var både arg och förtvivlad när det var dags att göra läxan. Ilskan kom som en vulkan, precis som han själv beskriver, och vulkanen kunde dra med sig möbler och andra saker som var i vägen. Syskonen blev rädda och sonen var ledsen, han sa att han var dålig som inte kunde göra läxa. Han blev allt mer nedstämd och drog sig undan både vänner och oss i familjen. Han som tidigare varit social och full av idéer ville bara ligga hemma i sängen. Han pratade sällan och skrattade aldrig. Vi föräldrar fick periodvis vara med i skolan, på kalas och aktiviteter, precis som vi var när sonen var yngre. Vi fick anpassa sonens läxor och fritidsaktiviteter efter hans energinivå och dagsform.

På BUP blev vi erbjudna medicin för att se om sonen skulle må bättre. Vi läste på om biverkningar, vägde för och emot och kom fram till att vår son och hans hjärna behöver få chansen att läsa en text eller delta i ett samtal utan att bli helt slutkörd. Vår son behöver få känna att han klarar av att vara i skolan och att han kan delta i fritidsintressen med sina vänner. Vår son behöver få uppleva att också han klarar av saker och ting.

Nu har vår son medicinerat med Concerta i drygt ett år. Vi har också haft ett fint samarbete med pedagoger och rektor som gjort bra anpassningar i skolan. Sonen mår bra idag, han vill leka med vännerna och spela fotboll i sitt gamla lag. Han skojar och skrattar igen. Hans självförtroende har vuxit. Vi försöker visa honom alla härliga egenskaper han har. Det är också fint att se att syskonen i familjen är lugnare och mindre oroliga nu. Jag är medveten om att det kommer fler utmaningar, som ser annorlunda ut. Utmaningar som växer i takt med att vår son blir äldre och behöver ta mer ansvar. Vi vill försöka finnas med på vägen för att stötta på ett bra sätt.

Vi har haft tur som lyckats få en utredning på BUP och stöd både av vården och av skolan. Jag vet att det ser olika ut i olika delar av landet och att alla tyvärr inte får den hjälp de behöver. Men ge inte upp, ta kontakt med barnets pedagog eller med rektorn och vid behov primärvården /vårdcentralen för att se om de kan hjälpa och lotsa rätt.

Relaterade artiklar