2021.02.18

Förlåt mig alla elever

Ett öppet brev från en gymnasielärare med ADHD som älskar sitt jobb men har svårt, precis som ni, att ibland få det att gå runt. 

Jag ser när ni sitter där. Jag kan peka ut er med hela handen och säga vem som har vilket problem. Vem som borde utredas, vem jag har tappat bort och snart kommer att kommentera varenda liten mening som kommer ur min mun. I klassrummet ser jag er. Där ni sitter och tittar på mobilen stup i kvarten. Och det jobbiga är att jag förstår hur tråkigt ni har det när jag står där och försöker berätta något intressant om Strindberg och Carl-Michael Bellman. Skillnaden mellan er och mig är inte så stor som ni tror att den är. För precis som det tar emot för er att höra mig berätta varför Bellman fortfarande, av någon outgrundlig anledning (för att kunskapskraven kräver att vi pratar om språkhistoria i skolan), är relevant, tog det emot för mig för att försöka få fram det här materialet som jag nu står och pressar mellan tänderna för att få fram och inte tråka ut mig själv. Det tog dagar, veckor, månader av ångest inför det här momentet för att jag vet att förbereda ett språkhistorieprov är så oändligt tråkigt att jag måste ta paus var femte minut. Men jag gör det. Med rädslan av att ni ska ställa en fråga jag inte vet svaret på. Att jag ännu en gång måste ta till Google för att min stolthet inte tillåter mig att säga ”nej, tyvärr, jag kan inte svaret på den frågan…”, för att som lärare ska jag vara ett allvetande orakel.

Jag försöker hitta alla vägar in för att ni ska lyssna på mig. Bellman kopplar jag till populärkultur. Fröding och Boye jämför jag med Einár, Dani M och Z.E. Fast jag kanske inte håller med eller ens tycker att det är så, gör jag det. För att ni ska haja till när jag pratar om er favoritrappare just nu. Men blott ordet Bellman får er att vilja somna. Eller fly ut genom klassrumsdörren. Eller som det ser ut just nu, stänga av kameran, gå och spela TV-spel eller öppna en webbläsare för att spela det där förbannade spelet med en gul boll som ska manövreras genom en till synes oändlig labyrint. Jag vet att ni gör det. Hur mycket ni än försöker hålla det ifrån mig vet jag att ni gör det. Som tur var hade jag förberett det här en gång förut. Det blev inte bra då heller. Det tog mig två veckor…eller nu ljuger jag. Det tog mig kvällen innan att så ett frö i huvudet till något jag snabbt som fan rafsade ihop morgonen innan min lektion skulle börja klockan 10:30. Det blev inte bra. I ren panik letade jag efter i alla fall lite intressant material, men att lära mig futharkerna på alla runstenar runtom i landet, dess ålder, hur vårt bokstavssystem utvecklades och när vi alla lärde oss läsa, är ett jobb som är för mycket för vem som helst. Skillnaden mellan en person utan ADHD och den personen (jag) med diagnosen, är att du förmodligen skulle gjort det här klart när du hade en stund över. Antingen veckan, månaden, eller till och med året i förväg. Men andra skjuter inte saker på framtiden som jag gör. Jag gör det när det egentligen är för sent. Svänger ihop något som om jag skulle lagat en pastasås, kastar det så hårt jag kan på väggen och hoppas att spaghettin inte ramlar ner.

Idag sitter jag på distans och ska försöka lära er något. Men jag kan inte ens se era ansikten. Ni har stängt av era kameror. Och trots att jag såg toppen av era huvuden igår eftersom ni inte vill visa era ansikten, så är kameran trasig idag. Någon som vägrar prata som hellre lämnar ett meddelande i chatten. När jag frågar ”är det någon som kan berätta varför det här är viktigt…” står inför en tystnad. Och jag tittar in i runda cirklar på Teams eller elevens namn i Zoom som jag inte vet om hen är där eller inte som är smärtsamt tyst. Som att det går ett sus genom internet. Men det är min uppgift att lösa. Det är min uppgift att ni ska lära er. Men som lärare är det ibland inte så lätt. Min ångest att min chef så småningom ska säga att ”Nej, det här går inte längre” och att han ska komma på att jag inte är så bra som jag utgett mig för att vara. Att jag ska förlora mitt jobb, mitt hem, mina barn, mitt liv, hamna på en parkbänk någonstans, full, ylande om att det var bättre förr. Att jag hade ett jobb som jag älskade men förlorade på grund av att jag inte kunde koncentrera mig eller att komma igång. ADHD:n skickar mig till katastrofala platser i världen snabbare än du kan koka en kopp kaffe.

Idag sitter jag på distans. Har samma problem som ni. Kommer inte igång med det jag förväntas göra. Ångesten som sakta kryper upp för ryggraden, blåser mig i nacken, och viskar i mitt öra hur jävla dålig jag är som inte klarar av att sköta mitt jobb. Att jag är slarvig, dum, för korkad för det här jobbet. Fast jag klarade 5 års studier. Fast jag vet när ett adverb beskriver ett adjektiv istället för ett verb. Fast jag vet att Carl-Mikael Bellman skrev fantastiska texter. Beskyller jag mig själv för allt det här. Men jag vet också att de dagar jag är bra, då är jag lysande. Då har jag alla lektioner och alla elever i min hand och styr och ställer som en dockspelare. Varenda tråd håller jag i och skickar elever och Bellman till höger och vänster, placerar dem där det blå skåpet ska stå. Och när jag vaknar upp nästa morgon är det kanske kvar. Känslan av att jag klarar allt. Att jag klarar att besegra världen. Det är långt ifrån alltid. Det kan jag aldrig veta. Men de dagar jag känner att allt faller på plats, då är det ingen som har en chans mot hur jävla bra jag är. Och den känslan. Den känslan. Känslan. Det är den jag vill ge er. Att ni med samma problem som jag, vaknar upp vissa dagar och ger er fan på att den dagen ska ni besegra världen. Jag hade en sån dag igår. Men idag går det inte för den exekutiva förmåga jag blivit tilldelad, vill inte. Men det är okej. Det måste vara okej.