Jag heter Håkan är 39 år gammal och har precis tagit mig ur en djup depression som höll mig fången i mörkret i 3 år. Min resa mot mörkret började dock tidigare än 3 år tillbaka. I min barndom så tvingades jag vid en allt för tidig ålder hantera stora förluster. Innan jag hade fyllt 9 hade jag förlorat 3 nära släktingar, 3 viktiga byggstenar i ett barns familjära skyddsnät. Min farmor dog när jag var 2, min pappa när jag var 4 och min morfar när jag var 9. Lägg till där att i vuxen ålder så har jag även förlorat min farfar, min farbror, min mormor samt några avlägsna släktingar till. En otrygg uppväxt med en emotionellt frånvarande mamma som favoriserade min syster i allt. Som ifrågasatte allt jag ville göra som hon inte förstod. Kompisar i skolan som svek, som mobbade, vuxna som inte gjorde någonting för att skydda mig. Flickvänner som var konstant otrogna, så växte denna pojke upp i en miljö som han inte kände sig trygg i, såväl hemma som i skolan. Det jag gjorde för att hantera allt detta var att paketera allt, slänga upp det på hyllan och fortsätta framåt. Alla problem som dök upp på hyllan. En eftermiddag i maj 2018 så kraschade allt. Och då kom allt som stått på hyllorna och bara vällde över mig. Jag försökte hantera det, och tyckte för det mesta att jag gjorde ett bra jobb, men att jag behövde hjälp blev tydligt när allt detta började påverka relationen till min dåvarande sambo. Hon tyckte allt oftare att mitt beteende inte var försvarbart. Oproportionerliga utbrott var också ett symptom. Botten nåddes när jag skällde ut sambons dotter via snapchat för att hon hade tagit hamburgerost till frukost i stället för påläggsost. Jag sökte först till psykiatrin via min vårdcentral, men fick tillbaka remissen. Kuratorn på vårdcentralen skulle göra en bedömning först. Så hösten 2019 började jag gå hos henne regelbundet, och behovet av mer hjälp av psykiatrin va uppenbar. Från maj 2018 så var varje dag en konstant kamp mot mörkret. En bra dag mådde jag bara lite dåligt, en dålig ville jag avsluta mitt liv. Denna kamp var min vardag, och det kunde svänga snabbt, på bara 5 – 10 minuter så kunde jag svänga från att känna mig hyfsad till att sitta på toaletten på jobbet och gråta. Botten nåddes mellan julafton och juldagen 2019, då jag gjorde ett försök att ta mitt liv. Men av olika anledningar fullföljdes det aldrig. Efter att ha flyttat till Halmstad 2020, så började min kamp mot systemet för att få den hjälp jag ville ha och behövde. Jag har alltid velat undvika medicinering till varje pris. Efter att ha bråkat med olika instanser, vårdcentraler, privata kliniker och vuxenpsykiatrin så hamnade jag till slut hos en samtalsterapeut som jag pratar med regelbundet. Jag fick även ovärderlig hjälp av min f.d. sambo som alltid ställde/ställer upp när jag behöver prata, eller bara en trygg plats att umgås på en stund. Idag mår jag ganska bra, känner mig mer harmonisk, trygg och stabil. Mitt liv går upp och ner nu också. Men jag kan hantera det på ett mer hälsosamt sätt än tidigare. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv. Vad som triggar mig och vad som jag mår dåligt av. Antingen så har jag lärt mig hantera det, eller så har jag skurit bort det från mitt liv.
Till er som kämpar med samma depression idag, eller bara har problem med ångest av olika grader. Ni är inte ensamma. Försök hitta någon som du kan prata med om ditt mående; en vän eller någon inom vården spelar ingen roll. Bara du pratar med någon. Hjälp finns att få, bara man ber om det.
En depression tar lång tid att återhämta sig från. Jämför dig aldrig med andra. Depression, precis som andra tillstånd inom psykisk ohälsa är oerhört individuella och alla behöver hantera dem på sitt eget sätt, i sin egen fart. Oroa dig inte för att du bara tar myrsteg framåt, så länge du rör dig framåt. ”Life isn´t about how hard you can hit, it´s about how hard you get hit, and keep moving forward. How many hits you can take, and keep moving forward” – Rocky Balboa
Och till dem anhöriga, om någon försöker berätta om sitt mående, låt dem berätta. Bara lyssna, låt dem tala till punkt. Ställ frågor eller kom med tips och uppmuntrande idéer. Men för guds skull, låt aldrig, och jag menar verkligen aldrig. Låt aldrig en anhörigs berättelse om sitt psykiska mående bli en diskussion där du sitter och argumenterar emot. Här finns en läxa från Nalle Puh att lära sig, Ior är kroniskt deprimerad, men hans vänner ser ändå till så att han alltid är med. Dem låter aldrig Ior, sitta själv eller stanna hemma. Han får alltid följa med. Samma sak gäller för en deprimerad individ. Dem vill bara vara med, dem vill känna sig efterfrågade trots att man inte mår så bra. Så har du någon i din omgivning som lider av depression eller ångest – sträck ut en hand, det kan vara handen som räddar dem. ”If you wanna safe a life? – It´s easy, all you have to do is show up”
