Vanföreställningar

Vad är vanföreställningar?

Vanföreställningar är inre, fasta övertygelser som bygger på en förvrängd verklighetssyn. Vanföreställningar handlar ofta om att tro sig vara förföljd eller svartsjuka (paranoia), att man själv har en mer central eller betydelsefull roll än vad som egentligen är fallet (storhetsvansinne) eller att kroppen är förändrad eller styrd på något vis. Vanföreställningar brukar ofta grupperas i fyra olika underkategorier:

• Bisarra vanföreställningar: övertygelser som är mycket egendomliga och osannolika, till exempel att man blivit kidnappad av utomjordingar.

• Icke-bisarra vanföreställningar: övertygelser som är felaktiga, men som skulle kunna vara möjliga, till exempel att man blir spionerad på av en granne som vill en illa.

• Stämningskongruenta vanföreställningar: övertygelser som matchar stämningsläget hos en individ som till exempel lider av depression eller mani. Det kan exempelvis handla om en deprimerad och självkritisk person som har vanföreställningar om att alla talar illa bakom hens rygg. En person som har mani, vilket är ett starkt uppvarvat tillstånd där personen ofta har föreställningar om sig själv som oövervinnlig på olika sätt, kan istället ha en vanföreställning som kan handla om att de har övernaturliga krafter som kan styra andra.

• Stämningsneutrala vanföreställningar: övertygelser som inte relaterar till stämningsläget hos den som lider av vanföreställningar, till exempel idéer om att världen kommer gå under hos både någon som är manisk eller depressiv.

Hur kan en person med vanföreställningar vara?

En person med vanföreställningar har ofta ett inflexibelt sätt att tänka på gällande vanföreställningarna i fråga. De har ofta svårt att förstå andras sätt att resonera eller reagera och avfärdar deras åsikter. Ofta saknas logik i deras resonemang och de söker information och förklaringar kring vanföreställningen på ett selektivt vis, det vill säga att information som stämmer överens med föreställningen tas emot medan information som inte går i linje med den förklaras bort.

För en person med vanföreställningar är vanföreställningarna ofta lika självklara som det är för de flesta att gräset är grönt eller att solens strålar värmer mot huden. Det är en självklar sanning, och det kan vara mycket obehagligt och frustrerande att bli ifrågasatt gällande något som känns helt uppenbart.

Hos personer med vanföreställningar är det vanligt att det också förekommer symtom så som irritabilitet, depressivitet, självupptagenhet och aggressivitet.

Det kan vara frustrerande att prata med en person med vanföreställningar då de inte tycks ta in det som man försöker säga. Nedan kan du läsa om hur du på bästa sätt kan bemöta någon med vanföreställningar.

Hur kan jag bemöta någon med vanföreställningar?

Det är inte enkelt att ha en anhörig som lider av vanföreställningar. Förmodligen har personen svårt att lita på andra och är rädd och ångestfull, särskilt om vanföreställningarna är paranoida. Det är vanligt att paranoida vanföreställningar leder till en fientlig inställning mot andra och att personen känner ett behov av att skydda sig genom aggressivitet, som kan vara både verbal och fysisk.

Kom ihåg att personen förmodligen är rädd och känner sig utsatt på insidan, även om det inte syns utåt. Prata lugnt med personen och visa att du finns där som stöd. Det är viktigt att komma ihåg att försök till övertalande om att personen har fel ofta inte brukar vara så framgångsrikt. Ett bemötande där man undviker att argumentera om vanföreställningarna, men samtidigt inte heller förstärker dem är att föredra. Det går att visa sitt stöd på andra sätt, till exempel genom att lyssna stöttande och uppmuntra till att söka professionell hjälp. Vid utsatthet för våld ska du alltid lämna platsen för att skydda dig själv.

Om personen verkar må akut dåligt och du är rädd för att de kommer att skada sig själv eller någon annan bör du kontakta akutpsykiatrin där du bor alternativt ringa 112.

Vad beror vanföreställningar på?

Vanföreställningar förekommer vid en rad olika psykiatriska tillstånd. Vanligast är att de förekommer vid vanföreställningssyndrom eller andra psykossjukdomar som till exempel schizofreni, men det kan också förekomma vid olika affektiva tillstånd så som vid bipolär sjukdom och depression, vid olika personlighetssyndrom samt vid tvångssyndrom (OCD). Eftersom det förekommer vid så många olika diagnoser brukar man kalla vanföreställningar för ett transdiagnostiskt fenomen.

Det är dock viktigt att man utesluter fysiologiska sjukdomsorsaker då vanföreställningar även kan vara ett symtom vid exempelvis neurodegenerativa sjukdomar så som demens. Vanföreställningar kan också vara en följd av drogutlöst psykossjukdom.

De senaste åren har man börjat betrakta vanföreställningsliknande idéer som någonting som förekommer på en kontinuum hos befolkningen i stort. Detta kallas för vanföreställningsbenägenhet och man kan alltså vara mer eller mindre vanföreställningsbenägen utan att ha ett psykiatrisk eller fysiologiskt sjukdomstillstånd. Man kan snarare se det som en personlighetsegenskap. Det finns dock en något ökad risk för att insjukna i psykossjukdom vid hög vanföreställningsbenägenhet.

Vanföreställningssyndrom

Vanföreställningssyndrom är en typ av psykossjukdom. Diagnosen ställs först efter att andra orsaker har uteslutits (till exempel schizofreni eller psykos). Vanföreställningssyndrom är relativt ovanligt och studier visar att cirka 0,2 % av befolkningen är drabbade. Det är dock svårt att avgöra exakt då personer med vanföreställningssyndrom har låg sjukdomsinsikt och sällan söker vård på egen hand.

Nedan beskrivs kriterierna som måste uppfyllas för att kunna ställa diagnosen vanföreställningssyndrom enligt det diagnostiska system som kallas DSM-5:

• En eller flera vanföreställningar som har förekommit under en månad eller längre.

• Att kriterium A för schizofreni inte uppfylls (två av följande symtom måste förekomma varav minst ett ska vara 1, 2 eller 3: 1. vanföreställningar, 2. hallucinationer, 3. desorganiserat tal, 4. påtagligt desorganiserat eller katatont beteende samt 5. negativa symtom och då till exempel känslomässig avtrubbning).

• Utöver vanföreställningarnas påverkan är individen inte markant funktionsnedsatt eller har ett uppenbart udda beteende.

• Det måste uteslutas att vanföreställningarna inte enbart beror på maniska eller depressiva episoder.

• Det måste även uteslutas att vanföreställningarna inte beror på andra medicinska tillstånd, substanser eller bättre kan beskrivas av andra diagnoser så som exempelvis tvångssyndrom.

Utöver de diagnostiska kriterierna finns några olika typer av vanföreställningssyndrom. Här kan du läsa om de olika sorterna:

• Erotomani (Clerambaults syndrom): då vanföreställningssyndromet karaktäriseras av en övertygelse om att en annan person, ofta en känd sådan med hög social status, är förälskad i en. Denna typen av vanföreställningssyndrom kan leda till brottslighet som stalking och är vanligare hos kvinnor än hos män.

• Vanföreställningssyndrom av grandios typ: vid denna typ av vanföreställningssyndrom har man en uppfattning om att den egna personen har en osedvanligt central och viktig roll. Tidigare brukade denna sort kallas för storhetsvansinne. Ofta brukar drabbade individer hävda att de är unika på ett utmärkande vis och att de har en särskild talang eller begåvning. Denna typ av vanföreställningssyndrom är viktigt att särskilja från maniska skov hos en individ med bipolär sjukdom då självuppfattningen ofta kan vara tillfälligt uppblåst då.

• Svartsjukeparanoia: vid denna typ av vanföreställningssyndrom har individen en felaktig övertygelse om att deras partner är otrogen och upplever sig hitta olika bevis för detta. Den drabbade kan börja spionera på sin partner och övervaka denna. Ofta upplever de sig ha rätt att agera så som de gör och kan utsätta sin partner för olika typer av våld.

• Förföljelseparanoia: detta är kanske den typen av vanföreställningssyndrom som flest har hört talas om eller stött på. Den drabbade upplever sig förföljd på olika vis och kan uppleva att den är offer för en konspiration, övervakning, förgiftning eller trakasserier. Personer med denna typ av vanföreställningssyndrom kan ofta ha rättshaveristiska tendenser och bli arga om de blir ifrågasatta.

• Sjukdomsparanoia: vid denna typ av vanföreställningssyndrom upplever sig den drabbade lida av någon typ av kroppslig sjukdom, till exempel cancer eller HIV, trots bevis om motsatsen. De kan också vara övertygade om att de luktar illa eller har någon typ av parasit. Vanligtvis söker de väldigt omfattande vård. Det är viktigt att särskilja sjukdomsparanoia från hälsoångest.

Hur behandlas vanföreställningar?

Specialistpsykiatrin är den instans inom vården som behandlar individer med vanföreställningssyndrom. Det är dock vanligt att de drabbade har låg sjukdomsinsikt och inte är intresserade av vård alls, vilket gör att de tackar nej till behandling.

Ofta kan medicinsk behandling med neuroleptika, ett läkemedel som är vanligt vis psykossjukdom, vara aktuellt. Terapeutisk behandling med kognitiv beteende terapi (KBT) kan hjälpa personer med vanföreställningar att försiktigt börja ifrågasätta sanningshalten i vanföreställningarna, vilket kan göra att ångest och andra vanliga symtom minskar. Det kan också vara viktigt med en kuratorskontakt där personen kan få allmänt stöd och till exempel hjälp i kontakten med myndigheter.

Hur söker man hjälp?

Om du känner igen dig i beskrivningen av vanföreställningar och mår dåligt uppmuntrar vi dig att söka hjälp hos vården. Du kan förslagsvis vända dig till din vårdcentral för en första undersökning och hänvisning till rätt vårdinstans. På Mindler behandlar vi inte vanföreställningar.

Om du har akuta besvär och är mycket rädd, till exempel om du tror att någon kommer att skada dig eller att du är rädd för att skada någon annan eller dig själv, bör du omedelbart kontakta akutpsykiatrin, en vanlig akutmottagning eller ringa 112.