Mindler använder sig av cookies för att ge dig som användare en bättre upplevelse. Läs mer här.Jag samtycker

När drömmen blir till en mardröm

2019.10.31

Paula Siegbahn

Jag fick förlossningsdepression med båda mina barn. Det är fortfarande många bland mina vänner och i min släkt som inte vet om det. Det var jättejobbigt att prata om och det är fortfarande svårt att berätta.

Jag är förskollärare och har jobbat med barn sedan jag var 14 år. Jag har jobbat som barnvakt åt cirka 20 familjer och som springvikarie på olika förskolor innan jag utbildade mig på Lärarhögskolan. Jag har alltid hört hur duktig och bra jag är med barn och att jag säkert skulle få 100 egna barn.

För mig var det inte självklart med barn eftersom jag visste genom att ha sett i mitt jobb hur mycket tid barn tar. Så när jag träffade min blivande man var det inte alls säkert att det skulle bli något barn även om han ville ha barn. Så efter att ha varit ihop med honom två år så skulle vi få vårat första barn. Alla runt om var nästan gladare än jag eftersom det hela kändes så overkligt på många plan, plus att jag mådde så dåligt de första månaderna.

Amilia kom den första juli 2014. Hon var efterlängtad men jag tyckte att förlossningen var jättejobbig och hade väldigt ont efter den. Ute sken solen och det var en fantastisk sommar med värme på uppåt 30 grader.

De skrev i journalen att jag var gråtmild men efter att vi kommit hem från sjukhuset två nätter senare förstod jag att något inte stämde. Jag hade haft depressioner från och till sedan sen tonår och haft svårt för stora förändringar. Till detta hade jag satt väldigt höga krav på mig i nästan allt jag gjorde. Nu stod jag inför en helt ny situation med en liten person som var helt beroende av mig och min man och styrde mitt liv dygnet runt. Jag fick panik. Det blev inte bättre av att alla runtomkring var så glada. Jag avundades dem glädjen och undrade varför jag inte kunde känna så. Vid återbesöket på BB Sophia berättade jag för barnmorskan att jag hade svårt att tycka om min lilla flicka. Hon bokade tid hos en kurator som vi fick komma och prata med. Jag kontaktade vårdcentralen och fick antidepressiva utskrivna. Min familj visste inte om något men min man hade berättat för sin familj om situationen då han tyckte det var jobbigt att låtsas att allt var bra, vilket han hade rätt i. Det var jobbigt att känna en sak men låtsas något annat utåt. Förutom detta fick jag åka in två gånger akut till sjukhuset för blödningar. Jag kommer inte ihåg hur jag orkade mig igenom allting men tack vare min fantastiska man fixade vi det och idag är Amilia 5 år och jag älskar henne så mycket.

Man skulle kunna tro att alt slutar där men cirka tre år senare kom lillebror Alexander till världen. Det var inte självklart att vi ville ha ett barn till på grund av min tidigare förlossningsdepression men vi ville gärna ge Amilia ett syskon. Graviditeten var rätt jobbig och det var tungt att ta hand om en tvååring som krävde rätt mycket omsorg när hon inte var på förskolan. Oturen kom efter jul då jag halkade och slog i svanskotan så jag blev sjukskriven två månader innan det var tänkt från början. Rädslan för en ny jobbig förlossning kom smygande ju närmare jag kom beräknad födsel, ett besök på Huddinge sjukhus med en oförstående auktoritär barnmorska gjorde inte saken bättre.

Den 1 april, som ett aprilskämt, kom Alexander. Jag och min stannande på sjukhuset två nätter sedan var det tänkt att jag och Alexander skulle stanna kvar för att försäkra oss om att få rätt vård eftersom jag fått förlossningsdepression med Amilia. Detta gav mig panik och jag ville bara hem. Tanken på att vara själv med en bebis som jag inte kände på ett nytt ställe skrämde mig. Vi åkte hem och första natten blev ett kaos, Amilia spydde och lillebror grät. Amilia kändes plötsligt så liten igen och ville gärna vara nära liksom Alexander och stressen ökade. Hur skulle jag någonsin få ihop livspusslet. Den här gången blev depressionen mycket starkare och jag fick panikångest också. Amilia fick gå på förskolan eftersom jag inte orkade med båda barnen. Min man skulle vara hemma tre veckor men jag fick panik över att kunna klara att själv efter det. Vi åkte tillbaka till Huddinge sjukhus och jag grät mig igenom samtalet med barnmorskan. Vi fick tid hos en läkare som sade att ”allt kommer bli bra”. Hon hänvisade oss till vårdcentralen och skickade en remiss till PRIMA. Jag mådde så dåligt hela tiden. Jag överlät bebisen till min man och satt ofta hopkrupen med Amilia i soffan och fick ångest varje gång Alexander grät. Min man fick ta bebisen på natten så att jag skulle få sova. Jag sov dåligt, åt för lite och mådde piss. Ja minns att känslan vara att jag bara ville hoppa framför ett tåg. Min man var superorolig och hjälpen kom aldrig. PRIMA hade skickat tillbaka remissen som läkaren på Huddinge sjukhus skickat, ingen ville skriva ut antidepressiva och jag väntade på att få att få komma på ett samtal med familjecentret. Allt tog sådan tid och jag minns hur jag låg i soffan sju dagar efter Alexanders födsel och tänkte att om jag somnar så dör jag. Den dagen skedde det hemska terrorattentatet på Drottninggatan. Jag var nästan helt oberörd då det var för mycket att ta in.

Denna gång visste båda våra familjer om att jag mådde jättedåligt. Min mamma hjälpte till och min svärmor kom upp från Halmstad och bodde hos oss. Deras hjälp var ovärderlig. Efter två veckor ringde jag min syster som är läkare och berättade att ingen ville skriva ut antidepressiva till mig fast jag mådde så dåligt. Hon skrev då ut detta till mig samt ångestdämpande och det var min räddning. Medicinen gjorde att jag inte kunde amma Alexander men det gjorde mig inget för jag tänkte att det var viktigare att ha en glad mamma som orkade med allt. Vi skaffade även barnvakter som hjälpte mig i början med hämtning för att jag inte skulle bli för stressad.

Jag minns så tydligt när min kropp hade vant sig vid allt och jag kunde tillåta mig själv att älska Alexander fullt ut. Vi skulle hämta Amilia på förskolan och jag tar upp lille Alexander ur vagnen och håller honom så nära så nära och ville aldrig lägga tillbaka honom. Hela kroppen släppte in honom och kunde för första gången njuta av att denna lilla person. Det kändes helt fantastiskt och jag kände mig som en segrare mot förlossningsdepressionen.

Det stora problemet är att vi talar så lite om förlossningsdepressioner. Det är fortfarande mycket skam och skuld kring det. Allt ska vara så underbart och glatt när en bebis kommer. Min upplevelse är att det är svårt att få rätt hjälp fort. Man bollas mellan olika instanser. Min hjälp kom alldeles för sent och när den väl kom, då kom allt på en gång. Jag fick komma till PRIMA, prata med familjeterapeuter på ett familjecenter tillsammans med min man och möjlighet att komma till Duvbo för att lära mig bebismassage. Det sista man orkar göra när man är depressiv är att jaga runt efter rätt hjälp, den ska bara finnas. Jag vet inte hur många gånger jag hörde att ”det kommer bli bra”. Ja för mig blev det bra, tack vara min systers hjälp, men de som inte har någon syster som är läkare då?

Idag kan jag se tillbaka på allt med lite sorg i hjärtat men samtidig har jag två friska, glada barn som inte verkar tagit skada av en skakig start i livet och jag gläds varje dag åt att vara deras mamma. Ibland måste man vara förlåtande mot sig själv, det som hände då och där kan jag inte göra något åt men det som är nu och det som ska komma kan jag påverka.

Relaterade artiklar