Jag kallar social fobi för ett fängelse för det är precis så det är, man bygger upp en rädsla av sina egna tankar. I den perioden av mitt liv så hade jag också Panikångest – Social fobi – PTSD och självskadebeteende. Jag ska berätta för dig hur min resa var. Jag är trött på att det inte finns en plats för människor som mig eller som andra som lider av psykisk ohälsa. Samhället blundar för det, ingen vågar prata om det, ingen vågar fråga, alla låtsas som att det inte finns.
Ni vet den där känslan när telefonen ringer och man vågar inte svara, eller det där samtalet man borde ringa men det går inte. Eller när man behöver hjälp men man vågar inte fråga. Eller när man sitter vid middagen på jobbet, alla sitter där och pratar och har kul men inte du, dom gör saker ihop men inte du. Folk försvinner från dig för att du är tyst och tråkig, folk funderar på vad det är för fel på dig, samtidigt så hör man att folk pratar om dig men inte med dig. Jag har upplevt det ett antal gånger, jag vet att man blir ensam just för att samhället idag kräver att man ska spela på samma nivå som alla andra annars blir man ”udda” och ensam.
**Kan du tänka dig känslan? **Efter ett antal möten med vården där jag ofta fick höra ”jag förstår hur du känner” och ”jag vet hur du känner” så kände jag tillslut: ”nej sluta snälla, det kan du inte”. En rad olika kuratorer har suttit och grävt i hur min barndom har varit, men ingen har någonsin erbjudit den hjälpen jag behövt, den där hjälpen som gör nytta på riktigt. Jag blev inlagd 2 gånger. Jag vet att vid första tillfället så var jag trött på mig själv, trött på att jag inte vågade prata med folk eller be personalen om hjälp. Trött på att inte våga hämta brickan vid maten, eller lämna matsalen innan alla hade gått därifrån. Jag prövade det en gång, jag reste mig och folk stirrade på mig jag så vågade inte gå därifrån, kan DU tänka dig den känslan? Jag stod och skakade samtidigt som folk undrade om det var något fel. Jag fick sitta kvar och vänta på att folk skulle gå. Jag vågade inte ens trycka på signalknappen för att be om hjälp för att få någon att prata med, jag hatade mig själv för att jag var så rädd för allting.
Jag började jobba med mig själv i små steg, eftersom jag vet att det bara är jag själv som kan förändra på riktigt. Jag började träna på mitt rum och började skriva, vilket jag gjort i många år, det är en annan väg istället för att släppa ut alla känslor på sig själv eller något annat. Jag var så enormt trött på att vara feg. Efter ett tag så började jag gå ut ibland folk på samma avdelning men var väldigt försiktig. Jag utmanade mig själv i små steg. Det kunde vara att prata med en sköterska, nästa dag pratade jag med två osv. Efter ett tag så vågade jag gå och sätta mig med en annan människa och faktiskt prata, en underbar känsla! Jag tänkte samtidigt varje gång ”jag klarade det här, jag är grym”. Till slut vågade jag be personalen om hjälp, jag vågade kommunicera med folk, tills jag en dag tog med mig en nalle (jag vet det låter otroligt barnsligt, men det var ett steg i mina små utmaningar) Jag tog min nalle i handen och gick ner till stora ingången, ni kan ju gissa hur mycket uppmärksamhet jag fick? Men jag klarade av det. kan du tänka dig den känslan?
När jag kom hem igen så fortsatte jag mina utmaningar. Jag mötte folk gradvis mer och mer hela tiden tills jag till slut klarade av att gå och handla själv. En händelse jag kommer ihåg är när jag skulle ta ut pengar, (en ganska enkel sak tycker du), men jag fastnade där, jag kunde inte gå därifrån, trots att det stod folk bakom mig. Det enda man fick höra var ”är du inte klar snart?”. Svetten rann, jag skakade och kunde inte ta mig därifrån. Samtidigt kunde jag inte besvara människan som pratade med mig, jag fick inte fram ett ord. Av en händelse så var min syster där (som tur var) och hon fick hjälpa mig därifrån. Samma sak när hon i kassan på Ica ville ”prata” och jag bara ville försvinna därifrån. Eller arbetsintervjuer när man sitter där och man vet inte ens om man ska gå dit, eller när man ska gå på viktiga möten och känner sig väldigt obekväm. Det är alla tankar som har lockat fram rädslan igen, ”tänk om det går fel”. Ett fängelse som ingen annan än den som inte har upplevt det kan förstå.
**Hur mår jag idag? **Precis som dig som läser det här så har jag gått igenom mycket, men jag har tagit mig ur allt mest för att jag är envis och har en stark vilja. Det finns mängder med tabletter och samtal som vården erbjuder, MEN det är bara du själv som kan förändra ditt liv på riktigt. Idag finns jag på youtube, otroligt – efter ALLT det här så sitter jag där och pratar rätt ut till ett hav med okända människor. Mitt mål är att folk ska börja förstå vad social fobi är, för jag har alltid fått höra ”du har så bra idéer men du säger ingenting vid APT osv” Samhället tycker liksom att alla ska vara lika men så är det inte. Samma sak med att chefer på arbetsplatser tycker att man ska prestera 100% varje dag och att man ska vara som alla andra, men det fungerar inte. Jag har mött många som tyckt att jag är ”Udda och speciell men väldigt snäll”, ja om ni tog er tiden att lyssna och vågade fråga så skulle ni förstå!
Jag har klarat mig ur det där fängelset, jag har jobbat stenhårt med mig själv och det gör jag fortfarande varje dag. Jag ger inte upp, jag har avslutat kontakten med vården för jag har insett att det inte fungerar. Allt man får är nya tabletter istället för det stöd man skulle behöva, jag vet att det finns en annan väg ut och att det finns duktiga psykologer.
Jag känner att jag skulle behöva någon att ventilera mig med och som jag kan bolla tankar med, men så har samhället lärt mig att ”ensam är starkast”. Just med social fobi så blir ensamheten din bästa vän i slutet, för ingen, verkligen ingen kan förstå att man behöver lite längre tid på sig för att bli normal, och den tiden är det ingen som har tid att ge för idag så ska man vara som alla andra.
Jag gick från Ung & säker till äldre, osäker & rädd för att samhället inte pratade om att ensamheten & tystnaden är enorm. Tar du dig tid att lyssna på mig så inser du som ett fåtal andra människor att jag inte är så ”udda” eller ”speciell”, jag har bara sett hur samhället behandlar den som lider av psykisk ohälsa.
Idag är jag den som lyssnar och hjälper människor för jag vet att det är otroligt viktigt att någon lyssnar på en och inte bara sitter där och säger ”jag vet hur du känner” utan av någon som gjort precis samma resa som du gör idag. Kom ihåg ”Tystnad är inte alltid ett tecken på att personen inte VILL, det kan vara ett tecken på att personen vill men inte vågar.
Jag har varit tyst i många år, idag gör jag allt jag kan för att göra min röst hörd och jag har slutat att leva i tystnaden – jag är trött på att vara tyst!
Har du styrkan och viljan att förändra så kan du göra det utan att få vandra i ett hav av tabletter och olika vårdkontakter, det viktigaste är att tro på dig själv. Oavsett utmaning måste du tänka: ”jag klarar av det, jag är så grym” att steg för steg bygga upp sig själv, att inte låta människor runtomkring trycka ner dig med ord som ” Du kan ju ingenting” eller ”tyst, du fattar ju ingenting” för just orden och skämten som någon sagt kan verkligen bli verklighet, tro mig jag vet.
Social fobi är absolut ett fängelse som är svårt att bli fri ifrån men jag lovar, kan jag så kan du också. Tack för att du läste..
Psykisk ohälsa är något som samhället måste bli bättre på att förstå & acceptera. Jag trodde inte att samhället fungerade så innan jag själv blev drabbad av social fobi, men jag hade fel. I dagens samhälle tycker alla att man ska vara som alla andra. Jag tycker att alla ska få vara olika, ingen ska behöva vara ensam. Med social fobi är ensamheten något man tvingas att leva med och så ska det inte vara.
Emil Samuelsson
