"Varken jag själv eller någon annan misstänkte social fobi"

2020.03.06

Skribenten har valt att vara anonym.

Jag har haft ångest hela mitt liv, dock utan att veta att det var ångest jag hade. Jag skyllde på magont och huvudvärk när jag var nervös inför något. Blyg och tillbakadragen har jag också alltid varit inför folk jag inte känner väl. Därför förstår jag att varken jag själv eller någon annan misstänkte social fobi, då jag helt enkelt uppfattades som enbart lite blyg.

Det var först i mina tonår jag började misstänka att det inte skulle kännas såhär. Jag kan ha varit 12-13 år när tanken om social fobi började gro. Jag befann mig även i en depression runt denna tiden, så min mamma hjälpte mig ta kontakt med BUP. Men jag hade undanhållit mycket av mitt psykiska mående för vänner och familj, så jag hade hunnit bli hela 17 år innan vi sökte denna hjälpen.

Det var en lättnad att få diagnosen, för då fick jag svar på vad som låg bakom en del av min ångest. Och jag fick verktygen att börja jobba för att bli bättre. Jag gick i kognitiv beteendeterapi under några år och försökte att ständigt utmana mig själv genom att t.ex beställa på caféer, åka kollektivtrafik och jobba vid sidan av min mamma i en butik. Just i stunden är det väldigt jobbigt att utsätta sig för något som ger en ångest, men när jag tänker tillbaka på det nu i efterhand ser jag hur mycket säkrare jag blivit i mig själv genom mina ansträngningar.

Den som varit, och fortfarande är, det största stödet för mig i min psykiska ohälsa är min mamma. Hon har en förmåga att känna på sig när något är fel, och jag vet att jag alltid kan anförtro mig åt henne. Men även min pappa, bror och pojkvän är stöttepelare som förstår att jag ibland har det svårt med mitt psykiska mående. De försäkrar mig om att jag inte definieras av min sociala fobi och allmänna benägenhet att känna stark ångest.

Olika saker fungerar för olika människor. Om man misstänker att man har social fobi kan man kontakta sjukvården och be att få det utrett, få träffa en psykolog och eventuellt få medicin mot sina problem. Är man under 18 kan man kontakta BUP. Vissa vill inte söka hjälp, och kan finna sig i enbart misstanken om social fobi. I båda fallen tror jag dock att det är bra om man har en närstående familjemedlem eller vän som man kan anförtro sig åt. Det är även viktigt att kontinuerligt utsätta sig för sociala situationer som gör en lite obekväm. I längden tackar man sig själv för det.

Relaterade artiklar