Utmattningen är inte individens fel

2019.12.23

Isabel Boltenstern

Alla utmattningsberättelser börjar likadant: ”jag är en högpresterande person, har alltid älskat att sträva efter högt uppsatta mål – men så poff, en dag så gick det inte längre.” Utmattning tycks komma som ett brev på posten för framför allt unga kvinnor som viker sig dubbla för att få saker att fungera. De som gått ut skolan med högsta betyg och tummat på sig själva för att få andra att må bra. Kontentan är alltid den samma: utmattade personer måste bli bättre att säga nej. Vi måste respektera oss själva till en större grad. Vi måste släppa prestationsångesten och tro på vår egen förmåga.

Nu är det snart sex år sedan jag drabbades av utmattningsdepression, och i början lät min
förklaring precis likadant. Jag var itutad att det handlade om min person, att jag var för si och för så. Att jag borde tagga ner. Låta saker ta tid. Jag tog på mig hela skulden för att jag blivit sjuk, och det krävdes otaliga terapitimmar för att distansera mig och se den stora bilden. Den som inte handlar om individer som ”vill för mycket”, utan företag som ivrigt hejar på vår överambition då det betyder ekonomisk vinst. Det handlar inte bara om prestationsprinsessor som drar det tyngsta lasset på hemmaplan, utan om ett samhälle som tycker det är bekvämt. Utmattning är inte ett individuellt problem. Det är strukturellt, och det är dags att vi behandlar det som ett sådant.

Jag har ett väldigt klart minne från när jag gick i nionde klass. På musiklektionerna släntrade
majoriteten av killarna in tio minuter för sent, och ägnade lektionstiden åt att vippa på stolarna, snacka och dricka burkläsk. För att få godkänt behövde de spela en låt på valfritt instrument och sjunga en sång för musikläraren Hasse. Hur löste de denna uppgift utan att ens delta på lektionerna? Lätt som en plätt. De bad de ambitiösa tjejerna spela in Céline Dions ”My heart will go on” på deras keyboard, för att sedan trycka på play när musikläraren skulle sätta betyg. Sången de sjöng var nationalsången, för den kunde de i alla fall någorlunda.

Tjejerna däremot, vi stod i korridoren och övade på stämmor. Vi lärde oss noter, spelade både flöjt, gitarr och piano. Vi la ner tiden det krävdes för att bli mer än godkänd – men lik förbannat fick vi samma betyg som killarna. Det förväntades nämligen att vi skulle engagera
oss lite extra. Visa oss värdiga. Vika oss dubbla. Ribban för killarna var däremot så låg att det
räckte att de befann sig i lokalen.

Förhoppningsvis har mycket hänt sedan mitten på 00-talet när jag gick i skolan, men något
får mig att misstro det. Hos vuxna heterosexuella par med barn är det fortfarande tydligt att kraven på en pappa är bra mycket lägre än på en mamma. Hon förväntas göra det mesta fläckfritt och får ändå kritiska kommentarer om sitt moderskap, medan en pappa möts av stående ovationer om han ens tar ut föräldraledighet. Våra förväntningar på män och kvinnor är helt olika.

På denna ojämna spelplan blir folk utbrända – majoriteten kvinnor. De som gjort som de
alltid blivit tillsagda får nu sota, och skulden läggs över på individen. Det är DU som är för
ambitiös. Tagga ner. Sluta vara så duktig hela tiden! Lär dig koppla av! Om vi fortsätter
utmattning som ett individuellt problem kommer vi aldrig nå problemets kärna.

Isabel Boltenstern jobbar som sportreporter och programledare på Kanal 5. Hon är aktuell
med sin bok om utmattning som släpps våren 2020. På bloggen www.isabelboltenstern.com
och @boltenstern på Instagram skriver hon om utmattning, träning och livet som stort.

 

Relaterade artiklar