Sofia har svarat på några frågor om sina tvångstankar.
När upptäckte du att du hade symptom på OCD? – Jag var tolv år när jag började utveckla tvångsmässiga beteenden för att hålla mig ren. Till en början när beteendet inte var så omfattande kändes det rimligt, men allt eftersom tvångshandlingarna tog över mer och mer av min vardag förstod jag att det var något som inte riktigt stämde. Det blev tydligt att mina tvångshandlingar var avvikande eftersom ingen annan i min omgivning gjorde samma saker för att hålla sig rena.
Vilka symptom hade du? – Jag hade ångest och starka tvångstankar som mynnade ut i tvångshandlingar. Jag spenderade större delen av dagen med att försöka hålla mig ren och utformade min vardag utifrån det. Mina tvångstankar styrde mitt liv. Jag kunde inte ta hem kompisar för de såg inte smutsen som jag gjorde och skulle sprida den vidare till skolan och andra platser.
Hur fick du hjälp med din OCD? – Mitt tvångsbeteende blev väldigt snabbt ohållbart och ångesten gjorde varje dag väldigt jobbig. En julafton bröt jag ihop på kvällen av all ångest och grät till min förälder och sa att jag behövde hjälp. Lite efter årsskiftet gick jag med min förälder till BUP för första gången. På BUP konstaterade en psykolog snabbt att jag hade tvångssyndrom och de rekommenderade KBT och medicinering. Under våren gick jag regelbundet till BUP och exponerade mig för allt som var så jobbigt. Lagom till sommaren styrde inte längre mina tvångstankar min vardag.
Sen min terapi på BUP har jag i perioder tappat kontrollen och mina tvångstankar har tagit mer och mer plats i min vardag igen. Jag har fortsatt medicinera med antidepp och har i perioder gått i KBT igen.
Har du några råd till andra som har eller tror att dom har OCD? – Ta hjälp. Hitta närstående personer som kan stötta dig i KBT och behandiing. Jag tror inte att jag hade kunnat bli bättre efter KBT om det inte vore för det stöd jag har fått hemifrån. Det är svintufft, men det blir lättare med tiden.
Och oavsett hur ensam du känner dig, så är du inte ensam. Jag kände mig ensammast i hela världen när jag fick min diagnos, för det var ingen som hade pratat om OCD i min omgivning innan, jag visste inte ens vad det var. Men allteftersom åren gick har jag i olika sammanhang hittat andra människor som tampas med samma ångest och som jag kan relatera till. Det har varit otroligt tacksamt för mig. Att bara veta att jag inte är ensam.
Jag är idag väldigt öppen med min ångest dels för att det är en trygghet för mig att veta att människor i min omgivning vet om det, och dels för att jag hoppas att det kan hjälpa andra i min situation att känna sig mindre ensam. Att lida av tvångssyndrom och ångest är jobbigt nog utan att känna sig ensammast i världen.
