När jag var tretton år fick min mamma cancer och i samband med det kom min första stora tvångstanke. Jag tänkte ”jag vill att hon ska dö”. Det var inte ett ”tänk om” utan ett ”jag vill att”. I panik mejlade jag BRIS som sa att tokiga tankar är normalt. Svaret från BRIS skrev jag ut och la i mitt nattduksbord och läste om och om igen. Jag kände att jag hade gjort något fel och berättade även för mamma vad jag hade tänkt. Jag biktade mig.
Jag har alltid haft mycket ”samvete”. I efterhand har jag förstått att det handlat om ångest. ”Samvetet” blev jag av med genom att bekänna saker. Att bikta mig blev min tvångshandling. Det kunde vara att berätta vad jag tänkt, visa att jag målat en liten prick under bordet eller att berätta om någon sagt något ”snuskigt” i skolan.
Efter tanken om min mamma var det ganska tyst på tvångsfronten i ca fem år, tills att jag en kväll började bombarderas med tankar kring min dåvarande relation. Jag visste att jag var kär men jag kunde inte sluta analysera det och vred och vände på precis varje tanke och känsla. Hur kunde jag tycka någon annan var snygg? Ville jag vara med hen istället? Hur kunde jag då vara säker på att jag är kär? Vad hände om jag tänkte på en annan person? Kände jag mer då? Ju mer jag tänkte och försökte lösa det hela, ju mer förvirrad blev jag.
Under natten bröt jag ihop, bekände mina tankar för min partner och i panik väckte jag tillslut mamma och bad henne lägga in mig på psyk morgonen därpå om ångesten inte hade försvunnit. Det var inte för att låta dramatiskt, utan för att jag på riktigt kunde känna hur något hade förändrats inuti mig. Något hade gått sönder.
Det blev ingen förändring och i år är det tretton år sedan. Varje dag sedan dess handlade om att mota bort känslan av att vara en ond person som inte förtjänade att finnas. På en dag fyllde jag två A4-papper med olika tankar som gav mig ångest som i sin tur avlöste varandra. Jag ”löste” en och fick en ny.
Mina tankar har alltid handlat om moral och etik. Är jag säker på att jag älskar min mamma? Tänker jag som en mördare eftersom jag gillar dokumentärer om brott? Är jag en psykopat? Lurar jag alla? Är jag säker på att jag inte är en pedofil? Är jag verkligen kär? Jag analyserar saker jag gjort, tänkt och känt i både nutid och dåtid. Vad är det tecken på? Vad innebär det? Vem gör det mig till? Och självklart: Är jag helt säker?
Jag har berättat privata tankar, tänkt, frågat, skrivit, analyserat, checkat av och googlat i timmar. Och sen börjat om igen. Mitt mående har lett till isolering och att jag inte klarat av att jobba och jag har haft svårt att se att jag förtjänar vänner, jobb, hälsa eller något annat som skulle få mig att må bättre. Jag har haft så mycket ångest att jag kräkts.
Under en lång period var jag rädd för att vakna eftersom jag visste att allt började om då. Det är jag inte längre. Det har krävts mycket behandling, egenansvar och rätt medicinering men är det något jag kan säga så är det att det är värt det. Jag vet att jag kommer att få leva med denna sjukdomen på ett eller annat sätt i resten av mitt liv men jag ser det som att jag lever som en nykter alkoholist. Jag kan fortfarande triggas och känna att jag behöver ”gå igenom” något, men idag kan jag hantera det på ett helt annat sätt än tidigare och avstår mina tvångshandlingar.
För att bli fri måste du sluta med tvångshandlingarna. Du kommer aldrig kunna ”lösa” tanken du har. Googla inte, fråga inte, analysera inte. Våga ta steget och sök hjälp. Det är värt det och det går att må bra igen.
Att förstå att tvångssyndrom kan ha fokus på tabu var en game changer för mig. Jag sprider idag därför information om tvångssyndrom med tabutema under instagramkontot @enannantypavtvang och kommer till hösten att arbeta med OCD-förbundet i Stockholm.
OCD är inte ”cute and quirky”, det är ett helvete.
Erica Gilbertson.
