Jimmy Striger
Jag har under hela mitt liv känt mig lite utanför, som en vilsen själ i en stor värld med möjligheter jag inte riktigt kunnat hitta. Som liten började allt med att jag var en ensamvarg. I skolan började allt med dunderfart, jag lärde mig saker i 250 km/h fram tills lärarna tyckte det gick för snabbt, vilket ledde till att min motivation vände till det negativa. Jag fann tröst hos tjejer och förstod snabbt hur man blev populär, trots att jag inte var en Badboy i skolan. Jag kände mig alltid mindre och dummare än alla andra. Jag var duktig på att hänga i korridoren och vara social med andra elever. Jag hatade lektionerna mer än något annat, men idrotten blev som en paus för mig eftersom jag fick utlopp för min energi där. Jag har alltid haft en självdisciplin att inte göra skada, jag kallar det ”streetsmart”, för tänder det till så exploderar det vilket jag vill undvika. Fördelen jag ser är att det räcker med att jag blir irriterad så fattar folk att det räcker. Jag fick sommarplugga hemma hos en granne mellan 8an och 9an för att ens komma in på gymnasiet och när jag väl kom in hoppade jag av efter 2 år, jag pallade inte med lektionerna. Återigen så var tjejerna stödet och lugnet för mig samt fotbollen som var på elitnivå. Fotbollen övergick till boxning som blev som en terapi för mig, jag fastnade direkt för sporten.
Mamma och pappa sökte hjälp från BUP (detta var ju 20 år sedan nu) och deras råd var att om jag blev för hemsk så skulle de använda ett basebollträ.
Jag fick min diagnos i november 2013. Anledningen till att jag själv sökte hjälp var för att jag var pappaledig i 6 månader och det var en tung tid i mitt liv att gå hemma ensam med all press. Självklart skötte jag allt till 100% med rutinerna som var, men att ha detta på mig själv slet mig i tusentals bitar. Vissa dagar kom paniken och tog över, då fick min mamma släppa allt och hjälpa mig lite där hemma.
Jag har alltid kritiserat ADHD och lyssnat på folk som säger att det endast är kosten det handlar om, men jag som tränade då och hade ett otroligt lågt sockerintag blev tvungen att lyfta luren och söka hjälp efter att ha sett ett tv program om ADHD.
Utredningen gjordes och den öppnade mig äntligen, polletten trillade på sin plats! Nu visste jag varför mina drömmar om att studera och bli pilot gick i kras och varför jag aldrig haft ett fast hjärta till en specifik boxning/ thaiboxningsklubb utan bara till sporten. Alla dessa skeva bilder jag haft om ADHD ändrades till det positiva och idag är jag en människa som ser på saker på ett annat sätt.
Jag startade min blogg Adhdpappan efter att pratat med en föräldrar portal om att börja skriva, jag skulle testa att blogga i 30 dagar, tiden gick och det rullade på bra. Att blogga blev en befrielse från mycket jobbigt och det blev en grym terapi för mig då jag fick stimulans att tänka lite djupare på saker.
Bloggen växte snabbt och blev en Sveriges största bloggar, jag var den som gjorde ADHD stort ut medialt och folk hängde på och vågade öppna upp sig i tidningar och tv om sin ADHD. I samband med min utredning drog jag igång ett eget projekt för att hjälpa utsatta i Filippinerna. Utan min ADHD skulle jag aldrig ha lyckats samla in så mycket som jag gjorde, jag jobbade varje dag från det att tyfonen smällde till, till att jag åkte ner i mitten av januari.
När jag bestämmer mig för saker att göra saker så går all in! Nu när jag vet att jag har ADHD så älskar jag den och ser vilken kraft den ger mig, jag: Empatisk Känslig Snabb Tänka utanför boxen Ser saker andra inte ser Flexibel Allert Ödmjuk Energisk Arbetande Rolig Älskar att älska Offrar mig själv för andra
Listan är lång med positiva saker och nu vet jag också varför jag tagit så mycket smällar i ringen utan att ge igen för jag gillar att hjälpa andra att lyckas. Med min ADHD diagnos så har min fighting som även är min terapi hjälpt mig att hitta balans i livet. Jag har blivit lite vassare och vågar lita på mig själv mer än tidigare.
I min blogg skrev jag om allt som kom från hjärtat och mycket om träning, samt om föräldrarollen med alla vad det innebär. Jag fick otroligt mycket god respons via mail och även folk som kom fram på gatan för att tacka, vilket kändes otroligt glädjande.
Att vara öppen hjälper mig och andra i samma sits. Det var mitt sätt att acceptera diagnosen och slippa massa tissel och tassel.
En del dagar hatar jag min ADHD för den är så stark men jag måste se fördelarna den ger som andra aldrig kommer förstå. Hade jag haft vetskapen innan skulle jag kommit på plats i livet snabbare och jag hade med garanti plockat medaljer i boxningen och Thaiboxning på löpande band vilket tynger mig lite idag men jag hjälper andra att lyckas istället som kompensation.
Jag kan tänka mig att en del uppfattar mig som disträ och självupptagen ibland, men saken är den att det ploppa upp saker i hjärnan hela tiden och jag glömmer lätt bort saker, vilket många inte förstår. Min Fru och mamma är mina största stötte pelare som stått ut med mig och som fått lyssna på allt. De sviker aldrig utan peppar mig oftast i rätt banor. Mina barn är mitt allt, och jag hoppas dom slipper gå den långa vilsna vägen där halva livet tappas bort som för mig.
Jag älskar rutiner lika mycket som jag älskar att vara fri och göra spontana saker. Jag är lite som jag är, lite egen, lite knasig men också otroligt seriöst och med ett hjärta som sällan sviker. Jag har med årens gång slutat tänka så mycket på just ADHD. Jag har slutat relatera saker till ADHD, jag har bearbetat mig själv på djupet och känner harmoni och lycka mer än något annat.
Livet med ADHD betyder inte att inget är omöjligt, jag har lyckats komma rätt långt trots alla svårigheter. För mig har det handlat mycket om att välja sina strider och välja umgänge. Att inte blanda mig i negativiteter som slukar min energi har hjälp mig otroligt mycket i livet. Att bromsa mig själv och göra en sak i taget har också vart en stor och viktig nyckel att komma någonstans. Jag biter mig ofta i läppen och väljer att vara tyst när det behövs. Jag ser inte livet svart eller vitt, utan jag ser faktiskt att det finns någonting däremellan också. Genom att jag har lärt mig hantera mig själv så bra som jag gör idag så kan jag sova gott varje natt utan problem. Jag behöver ingen medicin eller terapi av andra. Jag är min egna positiva medicin som funnit vägen att må bra.
