– När hoppade du av läkarprogrammet?
– Nej, alltså jag läser fortfarande till läkare.
– Jaha, hur mycket har du kuggat?
Läkaren på ADHD mottagningen satt mitt emot mig och gav mig en uppläxning. Jag kunde inte ha ADHD och läsa till läkare. Trots att han hade läst min utredning som var gjord ett halvår tidigare. Jag tog mig ut från mottagningen och hela världen var suddig av mina tårar. Jag ville bara dö. Jag var så trött på att kämpa för att få folk att förstå min diagnos och mina svårigheter och de sista jag förväntade mig var att läkaren som jag mötte efter diagnosen som skulle hjälpa mig ifrågasatte mig mer än någonsin.
Jag har alltid drömt om att bli läkare, men fram till sjätte klass hade jag extrema problem med skolan. Jag drömde mig bort på lektioner, bråkade, vägrade göra mina läxor och pratade bort lektionerna. Mycket skylldes på min hörselskada och de andra, ja de skyllde min lärare på att jag var korkad. Men i sjätte klass bytte jag skola och läraren jag fick såg mina svårigheter men mest av allt såg han mina styrkor. Här ändrades min syn på skolan och jag gick från att undvika allt till att plugga stenhårt. Jag kom hem efter skolan och pluggade fram till efter midnatt när min mamma gick upp och tog mina böcker. Hårt arbete lönade sig, men det räckte inte hela vägen till läkarprogrammet.
Jag försökte släppa min dröm och göra annat, men hela tiden låg den där i bakhuvudet. Så en dag bestämde jag mig, jag ska satsa på att ta mig in på min drömutbildning. Med en frenesi som saknar motstycke pluggade jag för att nå mitt mål. De var många toppar och dalar, jag hade extremt svårt med att reglera min aktivitetsnivå. Jag hade ofta energi rusher, då kunde jag göra allt, plugga i timmar i totalt fokus (med de menar jag att en bomb hade kunnat gå av och jag hade inte kunnat slita mig) till att inte kunna ta mig upp ur sängen. Ibland svängde de flera gånger per dag.
Jag hade flyttat hemifrån och nu gick de utför, jag kunde klara mitt jobb och mina studier. Men de enklaste sakerna som att handla mat, komma ihåg att äta, städa eller betala räkningar fungerade inte. Till slut blev det inte hållbart och jag började må väldigt dåligt. Efter påtryckningar från min sambo sökte jag mig till vårdcentralen och psykologen där remitterade mig till en neuropsykiatrisk utredning.
En lång väntan, en lång och uttömmande ADHD-utredning senare satt jag där med min sambo. De var ingen tvekan om det, jag hade solklar ADHD, men ändå var jag högfungerande i skolan och jobb. När psykologen förklarade att jag hade höga poäng på intelligenstesterna och att hon bedömde att jag klarat skolan men frågade till vilket pris, det enda jag hade gjort var att plugga, så kände jag mig sedd för första gången i mitt liv. Jag hade alltid känt mig fel, korkad, misslyckad och värdelös för att jag inte fungerade som alla andra. Nu hade jag en förklaring och nu skulle allt bli lättare.
Trodde jag… men istället för förståelse blev jag ifrågasatt av min familj och andra i min närhet. Jag som var så duktig i skolan kunde ju inte ha ADHD. Trots att de alltid sagt till mig att jag pratar för mycket, är så impulsiv och har svårt att sitta still och vänta på min tur. En närstående till mig sa när hen fick reda på diagnosen att nu har du förstört din dröm nu kan du inte längre bli läkare. Men jag såg inga hinder, vaddå varför skulle jag inte kunna bli läkare nu? Jag är samma person som för en dag sedan när jag var odiagnostiserad och samme person tyckte att jag skulle bli en fantastisk läkare. Inte långt efter min diagnos så kom jag in på min drömutbildning, läkarprogrammet. Här mötte jag flera som har ADHD, en del av oss är öppna men de flesta väljer att inte berätta om sin diagnos öppet trots att de har specialanpassningar. För tyvärr så passar vi inte in i ADHD normen, du kan inte vara lyckad i skolan om du har ADHD. Även om min adhd är långt ifrån något jag vill kalla superkraft så är den en del av mig och mitt driv och det är det som har tagit mig dit jag är idag.
Men i och med min diagnos har jag rätt till anpassningar och även hjälp från andra instanser, det gör att jag inte behöver plugga lika många timmar för att ta igen en föreläsning där jag inte klarade hålla fokus. Jag får hjälp med strategier för att bromsa, att ta det lugnt och varva ned och inte gasa på som en ferrari med cykelbromsar. Jag får hjälp med att hålla koll på mina räkningar, min ekonomi och att planera vilket för mig är en förutsättning att klara av min vardag.
Johanna Forsberg
