Mindler använder sig av cookies för att ge dig som användare en bättre upplevelse. Läs mer här.Jag samtycker

”Din son har ADHD och han ska självklart medicineras.”

2019.11.15

Linda Brolins historia om sin sons ADHD

Jag tittade ut genom fönstren på BUP och försökte ta in orden läkaren mitt emot mig sa. ”Din son har ADHD och han ska självklart medicineras.” Än idag minns jag rysningen som for genom mig av bara tanken att ge min son en massa mediciner. Mediciner som kan komma att förändra hans personlighet. För jag som förälder till Axel älskade ju honom precis som han var. I min värld fanns inte att han skulle bli på något annat sätt. I min värld ville jag ha honom precis som han var.

Axel var då 5,5 år och hade precis fått diagnosen ADHD och språkstörning. Läkaren som aldrig mött honom, var så säkra på att medicin var det enda rätta. Jag däremot som levt med min lilla ADHD-kille höll inte med. Jag protesterade och argumenterade för att det måste finnas andra sätt än att medicinera en 5,5 åring. Jag lämnade läkaren utan något recept. Bestämde mig istället att Axel skulle få växa och utvecklas till den fantastiska kille han var och hans diagnoser skulle inte hindra honom utan snarare vara en tillgång.

Idag är Axel snart 13 år och är än idag inte medicinerad. Vi har tränat, skapat struktur och framförallt kämpat. För kämpa får man göra när man inte är som alla andra. När energinivåerna åker berg och dalbana och känslorna sitter mer utanpå än inuti. När hjärnan tar in alla intryck på en och samma gång. När hjärnan inte kan sålla bort någon information. När frustationen är som störst och man bara blir missförstådd. Då måste man kämpa.

Axel och jag, vi är ett superteam. Vi har gått genom eld, vatten och kämpat tillsammans. Jag är ofta avundsjuk och önskade att jag hade en del av hans personlighet. För det finns en enorm superkraft att ha ADHD. Om man bara blir vän med sin diagnos och hittar de sätt som lyfter en, så är det en tillgång. Om man bara vågar tro på sig själv. Det är allt för många gånger jag velat ha förmågan att kunna leva lite som i en bubbla och inte alltid bry mig om vad andra tycker. För är det något han kan så är det att stänga av. Trots allt informationsflöde som han har svårt att avgränsa, så har han en enorm förmåga att bara stänga av. Stänga ute omvärlden och istället bara vara i sin värld.Den världen vet jag inte något om, då jag själv inte har ADHD. Detta är i många situationer väldigt frustrerande. Jag kan inte sätta mig in i hur det är, känns eller uppfattas. För många med ADHD är detta ett stort problem, för vi övriga som inte har någon diagnos har svårt att sätta oss in i det, utan istället ses dom här underbara människorna som mindre vetande. Något som oftast är motsatsen. Min son är enormt begåvad och ligger hästlängder före mig rent
kunskapsmässigt. Han hinner uppfatta saker, situationer och ser världen på ett helt annat sätt. Jag befinner mig i boxen. Han är långt utanför. Detta är för mig som mamma den allra största utmaningen.

Som mamma måste jag också ha ett otroligt tålamod och tjata. Ibland gör jag inget annat än tjata på min son. Jag känner mig otillräcklig och ibland elak. Men jag kan
inte alltid lösa allt åt min Axel. Han måste lära sig även om det krävs att jag upprepar/tjatar om samma sak varje dag om och om igen. För att ha ett barn med speciella behov krävs det träning och upprepning till det oändliga. För en dag sitter det och tjatet är borta. Det gäller att aldig ge upp. Utan istället uppmuntra och visa hur bra han är. Att tänka på hur jag framför information. För här tolkas allt bokstavligen.

Att leva med ett barn som har ADHD är en himlande resa. Det går fort men är helt underbart. För ADHD är bara en tillgång i vårt liv.

Relaterade artiklar