"Det är ett fängelse att ha såna här tankar"

2020.06.01

Anonym om sin diagnos tvångssyndrom.

Jag visste först inte att det var OCD och tvångstankar men mitt första minne var att jag kände att jag behövde knacka på kylskåpet lika många gånger för varje finger. Alltså knacka två gånger med pekfingret, två gånger med långfingret, på varje hand. Då var jag kanske fem, sex år gammal. När jag blev lite äldre, tidiga tonår, började jag räkna så att bokstäverna räknade jämt när jag såg på tv och hade text på. Jag kunde inte sluta räkna förrän det blev ett jämt antal. Sen gällde det att direkt sluta räkna när nästa rad kom, för då kände jag mig tvungen att fortsätta räkna tills bokstäverna räknades till ett jämt antal.

I gymnasiet började jag tycka att det var jobbigt att ta på knappar och handtag, det var äckligt på grund av baciller. Det eskalerade rejält efter ett besök från min familj på universitet (jag pluggade på annan ort och de var där på besök.) När de hade åkt så städade jag varenda yta i hela lägenheten för att få ”bort dem”). Det var första OCD-städningen jag gjorde. Alltså att torka alla ytor för att deras smuts skulle bort.

Sedan dess ser jag vissa människor som smutsiga, att jag inte kan tvätta bort deras baciller. Det är alltid människor jag irriterar mig på eller som stör mig på olika sätt. Det här känner jag fortfarande och får aktivt intensivt tänka på att inte irritera mig så mycket på människor att de faller in i den skaran med folk. Jag hade en fd kollega som jag irriterade mig på, det gjorde att det blev väldigt svårt att jobba ihop då jag ser det så här:

Person X som jag ser som smutsig tar på diskbänken. Om jag ställer min kaffekopp på diskbänken där X har tagit med sin hand, kan jag inte ta på muggen på undersidan, för bakterierna har kommit dit nu. Så min kopp måste ställas på en annan yta för att bacillerna ska flyttas från undersidan på min kopp dit istället. Så tänker jag om allting. Lite som smittspridning, det är det som tar upp mina tankegångar.

Jag har sedan jag var tonåring rabblat upp registreringsnummer på bilar, det måste räknas upp i huvudet i ojämnt antal.

Jag har OCD som inte bara fokuserar på en sak, jag rabblar saker och räknar saker och har vissa låtar som har fastnat i huvudet som jag aktivt måste välja bort för att inte sjunga i huvudet om och om igen. Mitt främsta är contamination och det tar upp mycket tankekraft, aldrig ta på knappar och handtag/lås om jag inte har vantar eller direkt kan tvätta händerna efteråt. Jag har försökt att få hjälp med min OCD men jag har inte upplevt att vården har tagit det på allvar. Jag har kommit så långt ner i min OCD-spiral att jag vet att jag kommer behöva påbörja KBT och det orkar jag inte psykiskt med känner jag. Jag har pratat med hypnotisör också för att se om det skulle kunna ta bort min OCD med minimal effort från min sida. Jag har levt med min OCD så länge nu att jag tror att det blir jobbigare att ta tag i det ordentligt och vårda bort den för att bli av med den, än att bara fortsätta leva så här. Men det är ett fängelse att ha såna här tankar om vad är rent, var är smutsigt, vad kan jag städa och i vilken ordning så att inget lite smutsigt smittar något som är lite mer rent? Så sedan 10 år tillbaka så tvättar jag händerna så ofta varje dag, i flera minuter åt gången. Det tar tid, det kostar pengar och det är sjukt uttröttande för hjärnan.

Om man börjar räkna, eller tvätta, eller sprita händerna mycket, eller rabbla, eller något som kan likna tvångssyndrom tycker jag att man ska söka hjälp direkt. Det blir inte lättare att ge in för tvångstankarna, de blir fler och värre ju mer tiden går om du låter de ta utrymme. Det är så enkelt att säga men jag önskar ingen det här livet med såna här psykiska besvär. Ta tag i det så fort du kan och sök hjälp, vi är så många som har de här tankarna och besvären. Trots att det känns pinsamt och det är väldigt svårt att få andra att förstå hur man själv tänker.

Relaterade artiklar