Den viktigaste men värsta tiden i mitt liv
Skribenten har valt att vara anonym
För få inser att det inte syns på ytan att någons liv hänger på en skör tråd. En person med höga ambitionsnivåer som alltid bidragit till 120%. Lyssnat på de som behövt lyssnas på, ställt upp för familjemedlemmar. Varit glad mot personer för att inte vara en belastning eller sprida dålig stämning. Expert på att stänga allt inne och låtit stressen pågå under ett lock av sympati för sina nära relationer. Kanske tyckt att något är så roligt att dagarna på arbetet aldrig tar slut. När väggen kommer finns nästan inget kvar. Glöden slocknar. Orken finns inte över huvud taget. Det som tidigare var viktigt spelar ingen roll längre.
Varje dag blir ett omöjligt pussel, kvantfysik, omöjliga figurer. För mig var det som tidigare var enkelt, helt plötsligt omöjligt. En vardag som i andras ögon hade helt vanliga rutiner och sysslor. Att hålla kvar en tanke i huvudet. Att förstå instruktioner. Att minnas ett samtal som pågick för fem minuter sedan. Var omöjligt. Hjärtat slog hårt i bröstet. Kroppen skrek efter uppmärksamhet. Fasaden rämnade. Telefonen förblev urladdad. Ljuset behölls släckt. Sängen blev den enda tryggheten. Maten smakade ingenting.
Omöjligheten i att släppa all kontroll, sluta betala räkningar, inte kunna boka in läkarbesök, inte kunna åka lokaltrafik, slippa människor, att se folk i ögonen utan att börja gråta, att sluta vara mamma. Det är inte möjligt att vara så sjuk att man släpper allt detta. Det absolut svåraste var att kontakta socialen. Vi talade olika språk. Jag förstod ingenting av vad som krävdes av mig och fick påminnelse efter påminnelse. Valde bort pengar i perioder för att jag inte klarade av att ringa handläggaren. Det var omöjligt.
Jag fick många råd under den här perioden; Ta en promenad varje dag! Det kommer bli bättre! Vad skönt att vara ledig! Säg till om jag kan göra något! Det enda jag kunde säga var -nej. Min vän sa vid ett tillfälle att det är ett i-landsproblem att ens kunna vara sjukskriven och utbränd. Någon annan gav mig dåligt samvete för att jag inte sagt något till hen tidigare om mitt dåliga mående. Jag liksom många andra har en omgivning med okunskap om det tillstånd man hamnar i när allt stannar upp och livet är på paus. Min räddning var min sambo som aldrig gav råd. Lade sig inte i. Lät mig vara ensam och han själv styrde upp det som krävdes. Följde med mig till vårdcentralen och höll mig i handen. Självklart åt mitt dåliga samvete gentemot honom upp mig ännu mer. Men utan honom hade jag kanske inte funnits idag.
Jag träffade många olika läkare under den här perioden. Alla gav olika råd. Någon sa att jag hade astma. Flera skrev sjukintyg som avslogs. Jag såg ut att må för bra. Jag var inte tillräckligt sjuk. Ibland önskar jag att det fanns en röntgen som visade den inre känslan. De gånger jag klätt mig dåligt, inte duschat och lämnat sminket, som jag vanligtvis använder fick jag bättre gensvar och förståelse.
Jag trodde aldrig jag skulle kunna komma tillbaka till arbetet. Att hjärnan skulle förbli rörig och tankarna ogenomträngliga. När jag hittade rätt läkare. När jag fick en handläggare på socialen som engagerade sig. Då ändrades allt. Jag fick medicin som hjälpte och tankarna klarnade sakta sakta. Jag sökte ett nytt arbete och fick kontakt med en chef som såg det som en styrka att ha varit utbränd. Att man lär sig så mycket om livet. Jag fick gå in på 50% för att sakta trappa upp till 100%. Jag hade tur. Min bild av chefer har varit att det privata ska hållas privat och att psykisk ohälsa är något man skyr. Där jag är nu är mina kollegor öppna. Tack vare det har jag lyckats trappa upp under ett år och idag arbetar jag 100%. Det känns fortfarande helt overkligt.
Rädslan kommer alltid finnas kvar. Att jag ska halka snett igen. Köra på för hårt utan att märka det och ramla ner i det svarta hålet. Toleransen för stress kommer nog aldrig bli lika hög som för fem år sedan. Men det är bra. Jag har lärt mig höra kroppens signaler lite bättre. Tack vare att jag fick rehabilitering under 6 månader fick jag även lära mig många metoder att mäta måendet. Ibland måste jag bara vara hemma och känna efter och den tiden låter jag mig själv att ta idag utan dåligt samvete. Min tidigare bild av arbetslivet var att jag skulle orka arbeta och leva ungefär till 35årsdag. Jag sparade pengar så att jag skulle kunna ha en buffert för att kollapsa. Idag vill jag ha ett gott liv och hålla till pensionen. Det kräver att jag går långsamt framåt. Är ok med att göra ett ok jobb, vara en acceptabel vän och en helt ok mamma. Det är även helt ok att göra misstag och vara riktigt kass. Det berör mig inte lika mycket längre. Jag är så tacksam för att jag överlevt och att min sambo inte lämnade mig under den värsta perioden i mitt liv. Varje dag är värdefull och det har jag lärt mig tack vare att allt en tid var helt värdelöst. Idag är jag duktig när jag kollar på dålig TV, får beröm när jag säger nej till jobb, känner glädje när jag lyckats komma hem innan koden slutar fungera. Jag har tagit strid mot min omgivning och sållat bort det som kräver för mycket energi av mig. Nu tar jag mitt ansvar för mitt egna mående och för första gången tycker jag om mig själv.
