Vendela Zanden
Jag hör folk prata om att ADHD har en massor av fördelar, man har ett ”starkt driv”, en häftig intensitet i det man påbörjar och kan vara hyperfokusera när det gäller saker man gillar och väljer själv. Så kallade ”superkrafter”. Det kan säkert stämma, till viss del och kanske för några få utvalda. Men än så länge, så har jag inte märkt en enda fördel för mitt barn med en diagnos.
Sommaren 2018 satt jag ensam i bilen och väntade på färjan över till landet, då var det något som helt plötsligt blev så verkligt. En känsla som etsade sig fast att något var som det inte skulle. En känsla av att vi behövde hjälp med att hantera alla känslor som vår son har har. Han har lite mer än andra. Är lite ”mer” än andra. Mer av allt. Mycket barn. Ofta ett ”svårt” barn. Självklart också ett underbart barn. Men det finns dagar som jag inte orkar. Inte klarar parera alla hans känslor – eller mina egna. Dagar jag bara vill stänga in mig och ha det lätt.
I april 2019 ska vi påbörjade vi en adhd-utredning. En utredning som jag väl har beskrivit i ord, en utredning som tog mycket mer energi och tankar än vad trott. Det slutade i en adhd-diagnos för vår son, kombinerad, av graden svår. Han har både har utmaningar med att koncentrera sig och sin impulskontroll. Efter långa och många samtal och med läkare började vi medicinera honom. Nu i höstas började han i trean.
Det är inte som att resan tar slut där, utan den har precis börjat. Och det finns inget hittills som jag sett, hör, märkt eller känt som en lite liknar superkrafter. Mer straff. Adhd är en funktionsnedsättning, men blir det ett funktionshinder är upp till er som familj och din omgivning. Hur ni väljer att vägleda, bemöta, hantera.
Jag tycker inte att det är inte bara ditt barn som får en diagnos, utan hela familjen, barnets klass och även hans fotbollslag. Alla runtom blir påverkade och du blir en ”funkismamma” samma dag som de blir en ”funkisklass”. Jag säger så för det är så jag hoppas folk runtom vill se det. Det är viktigt att dem som är runt mitt barn förstår att han inte göra saker ”av ondo”, eller ”med flit” eller bara för ”att jävlas”. Han kanske inte kan – han kanske inte fått rätt verktyg för att lyckas? Ju mer tid som går, desto mer förstår jag att man måste nämligen anpassa vissa saker till det barn som har utmaningar, så det funkar för alla runtomkring för att kunna ge dem samma chans att lyckas, både i klassrummet och ute på fotbollsplanen. På samma sätt som du inte säger till ett barn som sitter i rullstol: ”Men bara RES dig upp”, säger du inte till mitt barn med adhd: ”Men det är bara att GÖRA OM den där uppgiften!”.
En psykolog vi träffade under npf-utredningen sa till oss att för vissa (och då troligtvis vår son) är att t ex göra om en skoluppgift (som redan varit skittråkigt och motigt från början) är som för oss vuxna utan diagnos att deklarera OM och OM igen. Då förstod jag. Det finns inget som är härligt, coolt eller super i den här diagnosen. Det är ingen superkraft. Mycket är utmaningar, att kunna ta små små steg, bemöta positivt, tänka om, tänka nytt, vara inkännande, ha bra rutiner, hela tiden vara beredd både som förälder, lärare, tränare.
Betydelsen av att ha ett trygg bo, en stabil grund att stå på känns som det enda superkraft jag kan ge mitt barn**. Att han vet att han kan falla – vi kommer fånga honom.** Att det kommer en ny dag. Lämna det som inte gick så bra, de utbrott eller uppgifter som misslyckades. Orka ta tag igen och försöka på nytt. Lyssna på vad det är just mitt barn behöver stöd i – och där göra de stora insatserna som mamma. Det är absolut inte lätt, och det är inte självklart heller. För du är också människa. Men det som är säkert är att jag, så länge jag finns, alltid kommer finnas vid hans sida och vara en del av hans team och göra allt och mitt bästa för att både han, och vi som familj ska må bra.
Läs mer på min blogg om en hur det är att vara mamma till ett barn med adhd , vår resa – från utredning till dagens utmaningar: https://vendelazanden.home.blog/
Följ mig gärna på instagram: @vendelazanden
