Angela Engström
1997 fick jag diagnosen DAMP. Jag var 4 år gammal och det var tydligen uppenbart att något inte var riktigt som det skulle. Jag hade svårt att koncentrera mig. Det var svårt att fokusera. Jag tänkte mig inte så ofta för innan jag gjorde saker och om jag hade fler än två valmöjligheter blev det kaotiskt i mitt huvud. Diagnosen försvann efter något år och ersattes av den diagnos vi idag kallar ADHD.
Det var inte förrän i lågstadiet som jag själv märkte att något var, eller åtminstone kändes, fel. Det var min impulsivitet tillsammans med det faktum att jag inte förstod hur jag skulle framföra budskapet ”Får jag vara med och leka?” som ledde till flera års mobbning. Det hjälpte inte heller att min mor och jag hade betydligt lägre inkomst än de flesta andra i min klass och att jag dessutom var tjockast. Det var så mycket att ta av, vad fanns det INTE att mobba mig för?
Jag fick en personlig assistent. Barbro. Det hjälpte lite. Men inte tillräckligt. Det enda jag var bra på var engelska. Vad jag kan minnas i alla fall. Åren gick och blåmärkena blev större. Till slut flyttade vi. Jag blev inte lika mobbad i mellanstadiet. Nästan ingenting alls. Men skolan var tuff fortfarande. Jag förstod inte hur jag skulle koncentrera mig när alla pennor skrev och skrev runt omkring mig. Det enda jag hörde var pennor som skrev.
I högstadiet började jag lära mig att hantera min ADHD. Men sedan lågstadiet hade jag inte haft något stöd från skolan. Jag förstår inte varför, då jag definitivt hade behövt det. Det gick bättre i skolan under högstadiet, men här utvecklade jag istället depression som ledde till att jag vid 14 års ålder fick min första riktiga kontakt med BUP. Jag fick prata med en kurator. Jag genomgick en ny utredning för att se om jag fortfarande hade ADHD. Den här gången blev resultatet ADD. För att jag inte var lika hyperaktiv längre. Men det de inte visste var ju att jag var deprimerad. Jag betedde mig inte som vanligt eftersom jag var såpass deppig.
2010 och jag är 17 år. Jag får börja med Zoloft för min depression som hållit i sig. Under dessa år har jag fortsatt gå hos kurator. Jag har gått igenom mycket sedan 13-årsåldern. Relationer går i kras innan & under denna period eftersom jag inte vet hur jag ska bete mig ibland. Skolan fortsätter vara smärtsamt jobbig för mig. Jag får för lite tid på mig med mina uppgifter, så de blir halvdana och med lärare som vill att saker ska vara perfekt (jag tittar på dig, E) var det omöjligt att få ett betyg över G.
Detta trots att jag var så förtjust i fotografi. Jag älskar fotografi än idag. Men har inte det självförtroendet som behövs. Kanske på grund av de lärare som inte förstod mig. Men jag skyller inte på någon specifik person. Jag vet bara att gymnasiet kunde varit så mycket mer lyckat om jag hade fått något slags stöd för min ADD. Efter gymnasiet börjar jag med Concerta. Det förändrade mitt liv.
Diagnosen har jag fortfarande kvar, trots att jag är mycket säker på att jag egentligen borde ha ADHD, inte ADD, i mina journaler. Personen jag bor med märker direkt när jag inte tagit mina mediciner. Det är mina ord, hur snabbt jag pratar, vad jag säger, hur snabbt min ilska klickar igång, hur mycket mina ben rör sig eller hur mycket jag stampar med fötterna. Ibland är det en ond cirkel. Jag är glömsk pga ADHD, så jag glömmer att ta mina mediciner. När jag inte tar mina mediciner blir jag ju mer glömsk. Ja, ni förstår säkert.
Men idag är inte ADHD något jag anser begränsar mig i min vardag. Jag har en del andra diagnoser som däremot gör det (som jag också tar medicin för, såklart). Men jag och min ADHD går väl ihop. Vi har levt med varandra i 22 år. Jag tar fortfarande Concerta 72 mg.
Om det är ett råd jag vill ge till er därute med diagnosen: kräv rätt hjälp, så fort ni kan. Ju snabbare hjälpen kommer, desto snabbare kan ni stå på egna ben sen. Om ni inte har diagnosen, men misstänker att ni har den: ta reda på det. Det kan kännas som en stor lättnad. Däremot, om det inte är något som hindrar er i er vardag, varför ändra på det?
Det viktigaste för mig som är på spektrumet är att få förståelse från omvärlden. Ja, ADHD är mycket vanligt. Men folk glömmer ofta att vi är på autismspektrat, vilket innebär att vi inte hanterar sinnesintryck, känslor eller sociala situationer på samma sätt som ni utan diagnosen gör.
Oavsett vad ni väljer att göra med denna information är ni alltid välkomna att höra av er till mig på min Instagram @doktorvinter – Jag är öppen för samtal och kan säkert peka er i rätt riktning. (I alla fall när jag kommer ihåg det…)
