När allt bara faller på plats
Av: Fredrik Bergström
Många ägnar lång tid med att se tillbaka på sitt liv när de fått diagnosen ADHD. Det gjorde inte jag. Jag såg det som att någon äntligen bekräftade att det var det som var fallet. Jag hade vetat länge. I 13 år hade jag vetat. 13 år från det att jag trodde att jag gjorde en ADHD-utredning som sedan, 13 år senare, abrupt får veta att så inte var fallet. Det var en WAIS-screening jag gjorde. Jag var för trasig för att göra den ordentliga utredningen. Men det förstod jag inte då. Det var där min psykolog sa till mig att jag inte hade ADHD. Men jag visste att det var fel. För problemen fortsatte i samma hastighet efteråt. Samma misstag gjordes om och om igen. Utan stopp. Förra året satt jag hos min psykolog. Med min fästmös ord i bakhuvudet ”Nu går du in dit och så kräver du att du får en remiss till någon som kan utreda dig ordentligt”. Så nu vågade jag. Jag sa att jag ville ha en utredning. – Okej, svarar min psykolog och går bort mot sin datorskärm för att leta efter min undersökning jag gjorde för 13 år sedan. Men han hittar ingenting. Han letar efter en ADHD-utredning, den jag 2006 bad att få göra. Men det finns ingen. Istället hittar han den undersökning jag faktiskt gjorde. Och den var inte märkt ADHD.
Han ger mig sedan två självskattningspapper att fylla i, som jag ska lämna in i veckan och han kan titta på tills nästa gång vi ses. En för ADHD och en för Autism. Jag ligger inte tillräckligt högt för autismspektrat, men ADHDn ligger jag högt på. Om jag kan avsluta projekt (nej). Om jag kan hålla ordning på saker (nej). Om alla detaljer kommer med vid större projekt (nej). Om jag kan vara stilla en längre stund (nej). Fråga efter fråga fyller i sådant jag frustrerat slitit mitt hår över i hela mitt liv. Checkar i alla lådor.
Han påpekar att det borde vara självklart. Han skriver ihop en remiss och skickar mig till en klinik i Stockholm som snabbt kan ge mig en tid. Dagar går, veckor går, jag får byta tid två gånger, frustrationen växer och jag ber att den tid jag till slut fått skulle hålla sig på samma plats. En evighet, som egentligen bara är några veckor, får jag vänta. Jag promenerar gatan fram. Jag är på tok för tidig. Hjärtat slår fler slag än jag kan kontrollera. Tänk om de inte tycker som jag. Tänk om alla mina fel och brister bara är normala. Att jag bara gnäller över att det är fel på mig. Tänk om de inte tycker att det är något fel på mig.
Jag överväger ett ögonblick att vända. Att inte ens gå dit. Att hela färden med tåget och den långa promenaden inte är värd något. Det är väl ingen som ska tro på mig. Det är aldrig någon som har gjort det. Varför ska de lyssna den här gången? 3 psykologer och 2 kuratorer innan den psykolog som till slut skickade mig hit, vägrade höra vad jag sa. När jag gråtande bad om hjälp för att få mitt huvud att sluta snurra. Mindfulness sa de. Ta några djupa andetag och andas lugnt. Mindfulness fungerade en stund. Sen var kaoset tillbaka igen. Roulettehjulet i skallen som fått vila en sekund är tillbaka. Har tappat kontrollen. Ser ingen annan utväg för alla träd.
Men jag går gatan fram. På bultande ben. Andas ytligt. Högt i bröstkorgen. Rädd. Rädd att jag ska ha fel. Rädd att jag ska vara fel. Att det är mig det är fel på. Med en skakande hand öppnar jag dörren till byggnaden och letar rätt på hissen.
I väntrummet sitter en mamma med hennes dotter. De har åkt över hela landet för att komma hit. För att göra samma sak som jag ska göra. Hennes dotter är glad och sprallig. Mamman verkar inte vilja förstå alls. Hon verkar inte lyssna på vad dottern säger utan är mer intresserad av att ta sig till Arlanda och åka hem. De kommer att få vänta ett tag på resultatet.
Jag blir hämtad till ett litet rum. Lampan i taket är släckt. Höstmörkret mitt på dagen utanför faller över rummet. Psykologen frågar om hon ska tända i taket men jag svarar att det inte behövs. Sedan ställer hon mig en fråga om varför jag är där. Och jag börjar prata. Jag pratar om allt jag varit med om. Om min kompis som fick diagnosen och det var då jag fattade att jag hade samma problem. Alla åren som mobboffer. Allt som gått fel. Allt jag varit rädd för. – Jag vill bara att mitt huvud ska sluta snurra, säger jag med en klen röst när de första tårarna faller.
– Det är det vi är här för att hjälpa dig med, säger hon och erbjuder mig en näsduk.
Redan efter en halvtimme säger hon att:
– Jag kan konstatera att du bockar av de flesta kriterierna för ADHD. Där går första lampan i mitt huvud igång.
Vi har inte ens börjat med själva intervjun än.
Jag vänder in och ut på mig själv. Vrider ur vartenda minne som kan krävas för att förklara. Som att jag nästan skriker efter hjälp ren panik. Är extra tydlig för att hon ska förstå. Vem jag är. Vad jag varit. Hur jag haft det. När dagen är slut och mörkret har lagt sig över himlen utanför kontoret, är frågorna slut och jag har spenderat mitt sista uns energi till att svara på frågor. Min evighetskub i handen är på gränsen till att gå sönder. Jag frågar försiktigt om allt jag sagt under dagen gör någon skillnad. Hamnar jag på någon sorts skala eller inte?
– Jag skulle säga att du hamnar på medelsvår ADHD, svarar hon.
Där. Där och då är sekunden då mitt liv vänds på ända. Då mina aningar bekräftas. Då allt får sin förklaring. Då allt som har hänt bara passar in. Varenda pusselbit som inte passat in får sin logiska förklaring varför den vägrat anpassa sig till sina kamrater runtomkring, fastän den har samma mönster som alla de andra.
Letandet är över. Frustrationen är tillfälligt borta. Att jag har en aning om varför jag inte hade någon aning tidigare. Allt bitar bara är där. På rätt plats. Men skeva. Som de alltid varit. Bara lyckligare. – Medelsvår ADHD, skickar jag på WhatsApp till min älskade fästmö där hemma.
Plötsligt förstår jag allt.
