Emelie om att leva med tvångssyndrom.
När jag var 10 år omkom min pappa i en bilolycka. Det var då som mina tvångstankar, tvångshandlingar och ritualer eskalerade. Innan när pappa levde så var jag väldigt ordentlig och ville ha saker och ting på ett visst vis. Pennor, linjal och andra saker på mitt skrivbord skulle ligga perfekt. Jag vet att kvällsrutinen var viktig då den skulle vara likadan som kvällen innan. Pappa dog. Jag började springa på toa ofta och det var något som människor runt mig märkte, men som togs för kanske ett tecken på diabetes. Så var det inte. Tankar kring att vuxna män runt mig skulle våldta mig började komma och gå. Livrädd om kvällarna grät jag mig till söms.
Jag vågade skriva ett brev till min syster för att berätta om att jag hade dumma tankar. Tankar som jag inte förstod var osanna och så tokiga. För att dämpa tankarna och ångesten så började jag tvätta händerna ofta och länge. Jag var kanske runt 12-13 när detta tog tag om mig helt. Jag hade magiska tal. 2, 3 eller 23. När det var siffran 2 eller 3 så var jag tvungen att gånga den med 3. Skvätte det vatten upp på armen så var jag tvungen att börja om, hela armarna och börja räkna om igen.
En dag så stod ett av mina syskon utanför dörren och lyssnade. Hen berättade för min mamma vad jag hade gjort. Sen den dagen så valde jag att hålla allt inom mig och inte låta någon annan se eller höra vad jag gjorde.
Jag fick hjälp först när jag var ca 27 år, då hade jag haft symptom i största delen av mitt liv. Jag vågade ringa till Nationella hjälplinjen för att anonymt prata med någon om mina tankar. Fruktansvärda tankar om att skada barn. Med deras hjälp vågade jag be om hjälp från min man och från min chef som skjutsade mig till PIVA. Där fick jag berätta om mina tankar och fick frågan om jag hade hört talas om tvångssyndrom. Samma dag fick jag diagnosen och en remiss till vuxenpsykiatrin för att få hjälp med medicin och samtal. Detta är en historia för sig själv av års kämpande med läkare som började och slutade och KBT-terapeuter som inte visste vad de sysslade med.
2017/2018 blev jag sjuk igen och denna gången inlagd på psyk. Där mötte jag fantastisk personal med känsla för att hjälpa och stötta. Inläggningen är nog det som har hjälpt mig mest under hela min resa och är något som jag verkligen rekommenderar om du lider av OCD. Där får du avlastning och förståelse för din sjukdom. Viktigt är också att du ej är ensam. Vi är många, över 200.000 som lider av OCD mer eller mindre. Något som också hjälpt mig och stärkt mig är att lära känna andra med OCD, ta hjälp av stödgrupp som de flesta lokalföreningar (Svenska OCD-förbundet) ordnar.
Mitt liv idag består av socialträning för att kunna komma tillbaka till arbetslivet. Jag mår så bra som det går att må. Det är en daglig kamp med att inte falla tillbaka i tvånget, men med rätt tankemönster så går det. Havet och skogen mår jag bra av och är viktigt för min återhämtning. När tankarna blir starka så tar jag på mig och går en runda för att inte fastna.
#nuvågarvi
