Min resa till barn startade 2012 när jag blev gravid första gången. Vi hade precis gift oss och det var precis så där romantiskt och bra tajmat som man vill att det ska vara. Men i vecka 11 visade det sig att inget hjärta slog på det lilla fostret. Missed abortion (MA) sa läkaren. Jag kände mig så lurad. Visst är det vanligt (det var alla noga med att påpeka), men det var fortfarande många förhoppningar som gick i kras och även om jag förstod att ett missfall inte är så medicinskt allvarligt, så var jag väldigt ledsen. Men vad gör man… man fortsätter och hoppas.
Jag blev gravid igen. Men det slutade på samma sätt. Både andra och tredje gången. Att göra ultraljud förvandlades snabbt från något spännande till något otroligt ångestladdat, jag fick stanna och spy på väg till ett av dem. Och hoppfullheten, förmågan att tro på att det kunde vara otur, den blev mindre och mindre. Att hitta kraften att försöka igen var tungt och plötsligt cirkulerade absolut allt kring det här.
Missfallsutredningen i Sverige visade ingenting och efter mycket googlande hittade jag information om att immunförsvaret kan spela in. Jag gjorde en utredning hos en läkare i England som visade att mitt immunförsvar var överaktivt och med hjälp av medicinering lyckades jag behålla nästa graviditet – min första son Edward föddes i dec 2015.
Tyvärr slutade historien inte där. Trots samma medicinering fick jag två missed abortions när vi försökte skaffa barn igen. Det krävdes fler tester och justeringar innan vår Nikolai föddes 2018.
Jag känner mig otroligt lyckligt lottad att idag ha tre fantastiska pojkar, men självklart tänker jag ibland på de där barnen som “inte blev”, vilka de skulle varit, tänk min “förstfödda” hade ju i så fall redan börjat skolan. “Det är SÅ vanligt. Det kommer gå bra nästa gång…”
Det var nog det vanligaste jag fick höra efter mina missfall. Och jag vet att många som kämpar med att bli gravida känner igen sig också. Det är absolut vanligt och det är självklart en otroligt välmenande kommentar. Det är bara att, när man tycker att något är jobbigt, så är det så himla skönt att få känna att det är helt ok att tycka det. Att det är ok att man är ledsen – hur vanligt det som hänt än är.
Och för övrigt… ingen vet ju faktiskt om det kommer gå bra nästa gång. När min mamma sa “jag känner på mig att det kommer gå bra den här gången” , när jag berättade om ännu en graviditet – så blev jag bara arg.
Jag vet själv att man, liksom per automatik, gärna tar till det “peppiga” när någon berättar om något jobbigt. Men alla mina missfall har lärt mig att också bara våga säga: “Jag beklagar verkligen, jag förstår att det känns tungt.” Eller “Fan vad jobbigt. Jag finns här om du vill prata om det.” Eller kanske bara ge personen en kram och menande blick. Att våga vara lite i det som inte är glatt. När det är gjort kan man absolut prata lösningar. Om personen vill det. Det handlar inte om att man inte kan vara positiv och hoppfull, det handlar om att de flesta av oss har ett behov av att få vara både och, och att det är fint att kunna dela, inte bara det glada och positiva, men också det mörka. Fundera en gång på hur mycket det hurras och firas när någon berättar att de är gravida – även om det är väldigt tidigt i graviditeten.
Är det inte konstigt att man sedan, om graviditeten inte får fortsätta, kliniskt ska konstatera att det är vanligt och bara att försöka igen?
Att vi är så bra på att dela glädje, men så obekväma med att dela sorg.
**Jenny Ann Ax:son Johnson **@mytilly.tribe
Psykolog Miriam Esquivels råd kring ofrivillig barnlöshet:
1. Påminn dig själv om att du inte kan kontrollera allt. Du gör det du kan, men du kan inte kontrollera resultatet.
2. Acceptera saker som de är, även om det gör ont. Det betyder såklart inte att du behöver sluta leta efter olika alternativ (IVF, äggdonation, osv…)
3. Ge dig själv utrymme till att gå igenom en sorgeprocess, men samtidigt inte tillåta sorgen att ta över.
4. Att ha barn är en sak i livet som kan ge dig glädje, men det är inte den enda. Försök att hitta glädje i olika saker, situationer eller personer.
5. Försöka tänka att ”att må bra” är något som sker inom dig, det som händer utanför kan påverka dig men behöver inte styra ditt liv eller dina känslor.
