”Ditt barn behöver äta var tredje timme. Du behöver väcka ditt barn var tredje timme dygnet runt. Ditt barn sover så pass mycket för att ditt barn inte får den energi som han behöver, han går på sparlåga. För att spara på krafterna sover han, för han har inte ork att vara vaken”.
Ord från en barnmorska på BVC till en förstföderska med en son på två veckor.
Min son gick på sparlåga men för mig var han en frisk och stark kille. Under sin första vecka i livet hade han redan gått om sin födelsevikt, och nu under hans andra vecka kämpade vi tillsammans för att amma och minska på koppmatning, ett råd vi fått ifrån samma barnmorska som ovan. Han har alltså nu under sin andra vecka i denna värld tappat 10 g i vikt och går alltså på sparlåga, han orkar inte vara vaken.
Att min förlossning skulle vara felfri har alltid varit självklart i mitt huvud. Varför skulle inte jag klara av det? “Alla andra” gjorde ju det. Bedövning? vi får se hur mycket jag behöver, det går säkert bra med bara lustgas.
Förlossningen blev inte alls så som jag hade tänkt det i mitt huvud. Vi gick över tiden med 10 dagar, jag mådde toppen precis som jag gjort hela min graviditet. Jag älskade verkligen att vara gravid. Väl på förlossning blev vi skickade till nästa sjukhus, det fanns ingen plats för oss. Mina smärtor var outhärdliga.
När vi kom fram till vårat rum är min första fråga: ”Om jag vill ha kejsarsnitt, får jag det då?”. Redan där och då hade jag en känsla av att mitt undermedvetna visste att allt inte stod rätt till. Min kropp talade om för mig att något var fel. Väldigt fel. Flera timmar passerar och ingenting händer. Tillslut drar läkarna samma slutsats som min kropp redan gjort för flera timmar sedan. Han ligger inte korrekt och vi blir skickade på ett akut kejsarsnitt.
Ingreppet går inte som det ska. Läkaren kan inte få ut vårt barn, han sitter fast och de måste kalla på förstärkning. Där ligger jag med armarna åt varsitt håll och har svårt att hänga med på vad som händer. Jag mår riktigt dåligt och kräks upprepade gånger. Hela min kropp skakar och jag har blodtrycksfall. Lyckligtvis kommer han skrikandes och välmående ut om än dock blåslagen i ansiktet, efter att vid varje värk pressats mot mitt bäcken.
Här börjar min resa. En resa jag aldrig trodde skulle hända mig. Men det är just här i min berättelse som jag nu i efterhand har insett att allt började.
Jag har precis fött mitt första barn utan att riktigt ha förstått vad som hänt. Jag får träffa honom en kort stund innan han förs bort och jag rullas ut på uppvaket. Där blir jag liggandes. Ensam. Jag har tappat nästan 2 liter blod under ingreppet och lider sedan tidigare av trombocytopeni (för låg halt röda blodkroppar). Jag har vid denna tid fastat sedan 8 timmar tillbaka och får nu vätskedropp. Läkarna behöver ta blodprover på mig innan jag får äta eller dricka men de misslyckats. Det kommer inte ut något blod. Min kropp skriker efter vätska. Inte konstigt. Här har vi en patient som tappat två liter blod, som vi ger vätskedropp och som sedan förväntas ta ett blodprov på. Jag blir kvar liggandes på uppvaket. Ensam. Timmarna går.
Som person är jag en som alltid vill ligga steget före och i minsta detalj kunna förbereda mig på vad som komma skall. En omöjlighet, jag vet. Men jag försöker i alla fall. Även i denna situation när jag är mitt i min egen förlossning. Min lösning, jag ringer in min mamma. Nu i efterhand är jag så tacksam över att jag själv såg till att min mamma fanns på plats. Utan henne skulle jag nog än idag ligga kvar på uppvaket. Min mamma kommer att spela en stor roll i min berättelse. Hon är den starkaste människan jag känner. Ni kommer att förstå varför och få läsa mer om henne.
Det är min mamma som tillslut ser till att jag kommer ifrån uppvaket och upp till BB och min familj. Det har nu gått upp mot 4 timmar sedan min son föddes och jag har endast fått hålla i honom en kort stund.
Under vår första natt på BB börjar hela jag skaka när nattsköterskan kommer. Mina blodvärden är fruktansvärt låga. Det har nu gått snart 16 timmar sedan jag tappat två liter blod. När man har trombocytopeni betyder det att jag redan från start har lågt med blodkroppar och behöver hjälp att få upp mina värden. Så när jag tappat upp mot två liter blod klarar inte min kropp själv av att återställa sig. Det är först då någon agerar och beställer in blod och järn till mig. Jag behöver få 6 påsar blod och en påse med extra järn för att komma tillbaka till normala värden. Vi blir kvar på BB i 5 dygn. 5 tuffa dygn. Jag kan inte äta eller dricka själv. Inte välja när jag vill hålla i min son eller ens komma ur sängen. Men det är väl såhär det ska vara eller? Jag har ju faktiskt varit med om en stor operation.
Väl hemma från BB kämpar vi på. Går på våra inbokade läkarbesök på BVC, går de förväntade barnvagnspromenader och lägger ut de förväntade inläggen på sociala medier. Utåt sett är vi vilken nybliven lycklig familj som helst. Amningen krånglar men hey han sover bra, det ’ska’ vi vara glada över.
Tills den morgonen jag vaknar och min matlust är helt borta. Jag minns det så väl. Det är en fredag i slutet på september. Ingenting går ner. På lördagen ska vi på min kompis barns dop. Som den perfekta mamma jag vill vara klistrar jag på ett leende, klär upp mig och beger mig med min familj till kyrkan. Hela min kropp skriker NEJ. Att visa hur jag egentligen mår är inte ett alternativ, att få barn har jag längtat efter hela mitt liv. Vara otacksam nu och visa mina vänner att det är jobbigt finns inte på världskartan.
Söndagsmorgon kommer och nu orkar jag inte mer. Jag ringer min mamma i tårar. 15 minuter sedan blir jag upphämtad och vi åker in till akuten. Jag söker för tappad matlust men vet redan innan jag träffar läkaren vad som egentligen är fel. Jag har fått en förlossningsdepression. Jag vill bara hem till min man, lämna tillbaka mitt barn och få tillbaka det liv jag hade innan. Till det liv när jag var lycklig. Ja, jag vill vara den där otacksamma som inte längre vill ha mitt barn.
Det börjar i nacken för att sedan går ner till axlarna och tillsist ut i armarna. Smärtan i bröstet är bortom denna värld. Det gör så ont. Känslan som nu flyttat in i mig ligger som en skugga över varje steg jag tar. Morgnarna är värst. Jag förflyttar mig från sängen till soffan. Sover lite till för att sedan förflytta mig till nästa säng för att inom någon timme återigen vara tillbaka i mitt sovrum. Så rullar dagarna på. Min matlust är fortfarande obefintlig, Ett minne som tynger mig än idag är när jag ligger i soffan och min son ligger i sin morfars famn i fåtöljen bredvid. Han börjar gråta. Jag tittar upp på dem, ångesten fyller mig och jag vänder mig om. Bort ifrån dem. Jag orkar inte. Jag vill bara att han ska vara tyst.
För att min vardag ska fungerar så turas min man, mamma, pappa och svärmor om att vara hemma tillsammans med mig och min son. Jag är oförmögen att ta hand om honom själv. Orken finns inte där. Kraften i mina armar finns inte och jag orkar inte ens hålla i min son. Att bara komma ur sängen är en kraftansträngning och en barnvagnspromenad känns som ett projekt lika stort som att bestiga ett berg. Men med hjälp av mina närmaste klarar jag av detta. Jag tar mig ut, jag lämnar sängen, klär på mig och kämpar för att kunna sitta med vid matbordet.
Min mamma är min hjälte. Hon såg det som jag inte vågade visa. Hon gjorde det där små sakerna som för mig betydde så mycket. Hon är min mamma. Min trygghet. Hon fanns där dygnet runt. Hon dömde inte. Sa om och om igen att det visst kommer bli bättre. Hon var den irriterande rösten i huvudet som höll mig flytande i denna lera jag fastnat i. Min mamma är helt fantastisk.
För mig var skulden som tyngde mig mest. Skulden över att jag inte orkade med min son, att jag inte var glad tillsammans med min son och skulden att jag inte var tacksam över att få bli mamma. Förväntningarna på mig själv som mamma var enorma och helt orimliga. Förväntningarna och kraven kom inte utifrån, utan ifrån mig själv. Det var mina förväntningar och krav på hur jag skulle vara som mamma. Felfri. All den tid som min son sov kände jag bara en ångest inför nästa matning. Kommer han att vakna för att äta? Har han idag återfått sina krafter för att orka vakna? Där och då kunde jag aldrig se hur det skulle kunna vända. Jag var fast i denna känsla. Det var mitt nya liv. Hur kunde jag någonsin ha önskat och drömt om detta liv? Det var ju ett helvete. Otacksam det är vad jag var.
Det tog mig ca 8 veckor att komma ur den djupaste leran. Jag trampade fortfarande på ytan men sjönk inte lika djupt längre. Jag fann en vardag som fungerade för mig. Lärde mig känna igen stunderna som lätt slog undan benen på mig och undvek dem som en jagad pjäs i ’Fia med knuff’. Nu skulle jag inte bli knuffade tillbaka till boet. Jag skulle ta mig i mål.
Jag sörjer än idag min första tid med mitt första barn. Det är en tid som jag aldrig kommer få åter. Jag har blivit bestulen på en upplevelse som jag drömt om så länge. Det gör ont när jag tänker på det, fortfarande. Och det är okej. Det är okej att känna sorg över det som jag förlorat. Det är en del av mig och en del som fått mig att växa och utvecklas både som människa och som mamma.
Jag ligger nu här och tittar på min son som sover. Han är idag två år och det finaste som finns. Jag tittar på honom precis som alla andra mammor gör. Skillnaden är att han är två år och inte två dagar. Men jag tittar på honom och tänker du är hela min värld, det viktigaste i mitt liv och jag älskar dej så så mycket. Vad skulle mitt liv vara utan dej. Jag är tacksam över att just han finns i mitt liv. Tacksam att få vara hans mamma.
Therese Ekdell
