Insikter efter att ha jobbat med beroendeproblematik
Skribenten har jobbat med beroendeproblematik. Skribenten vill vara anonym.
Är det ofta personen i fråga som själv misstänker sitt beroende eller någon närstående?
Det är svårt att svara på då förnekelsen och skammen är stor för båda parter. Men övervägande så har jag sett att det är den närstående som initialt misstänker att personen är beroende eller att något ”är fel”. Jag tror inte att närstående misstänker beroende utan ser mer att personens beteendemönster förändras, både mot sig själv och dess omgivning. Oftast förändras även den närstående. Kanske tackar nej till fester, utan att ens ha frågat personen med misstänkt beroende. Isolerar sig mera eller drar sig från familj och vänner, i ett försök att skydda eller hjälpa den man misstänker är beroende. När personen i fråga har ett stabilt arbete med kollegor så är det inte ovanligt att kollegorna misstänker beroende eller missbruk. Närstående kan personen manipulera, ge bortförklaringar till och ljuga på ett annat sätt än till kollegor. Av denna anledning är det viktigt att alla arbetsplatser har riktlinjer samt har öppna dialoger om hur man gör på arbetsplatsen vid misstanke om missbruk eller beroende. Få personer vill säga till någon annan person att man misstänker beroende, man vill inte lägga sig i och kanske felaktigt ”anklaga” någon för att ha ett beroende. Jag anser att man bör vända på frågorna och se detta som en hjälp. Om du som kollega frågar en annan kollega om hur personen egentligen mår, hjälper du. Personen framför dig får oftast en tankeställare oavsett om personen är beroende eller ej. Har du som kollega då en människa framför dig som är i ett riskbruk så kan personen få en tankeställare innan personen utvecklat ett beroende. Om din kollega är beroende så hjälper du på ett annat sätt, kanske inte i den stunden eller det året men kan hjälpa i ett senare skede i livet. Ju fler människor ”som lägger sig i” och uppmärksammar personen i en beroende, desto bättre är det för alla inblandade. För hjälpen når inte bara personen med beroende utan även dess närstående.
Vilka varningssignaler/ tecken på beroende bör man se över?
Detta är individuellt och till en viss del beroende på vad personen är beroende av.
Men förändrat beteendemönster skulle jag vilja säga även här. Det kan vara att en person som tidigare tränat måttligt nu går till gymmet jämt, eller att personen slutar träna helt. En person som tidigare varit social med andra drar sig nu tillbaka och vill vara ensam. Att personen tackar nej till att träffas där till exempel alkohol inte förekommer. Att personen missar bokade tider eller börjar komma senare till sitt arbete. Att personen ställer till det för sig, skämmer ut sig, tappar intresse, uppför sig på ett sätt som inte är typiskt för den personen.
Mina råd till människor med riskbruk
Det generella rådet är att söka hjälp. Det kan vara hjälp av närstående eller av människor som inte är en del av personens nätverk. Alkohol och drog-mottagningar eller öppenvårdsmottagningar där det finns personal som kan stötta och vägleda. Jag tror på kombinationen av båda. Närstående ser saker, känslor och situationer hos personen som de professionella inte gör. Att ha ett fungerande nätverk runt omkring sig är en stor hjälp för många, så ta hjälp av dem du håller kär. Om du inte vill något av ovanstående så finns det idag många hjälplinjer via till exempel telefon som inte kostar något, där du är helt anonym och kan säga precis vad du vill utan att vara rädd för eventuella konsekvenser eller att det ska komma fram till någon annan.
Att prata och höra ens ord och resonemang kan vara till stor hjälp. Om du hör dig själv förklara bort beteende, lägga skuld på andra när du gjort fel, ljuger för att du inte vill att sanningen ska komma fram, eller om du funderat på vad som är en ”normal” konsumtion. Då kan jag tycka att det är dags att tänka om och börja tacka nej.
Jag skulle vilja uppmärksamma barnen i detta. För den synen som vi som ska vara trygga vuxna har på alkohol förs över på våra barn eller de barn vi är nära. Att till exempel ge sin tonåring alkohol hemma eller att köpa ut till tonåringen försätter tonåringen i ett riskbruk, enligt mig. Att din snart 17-åriga ungdom får ta en öl eller två maten är inte ok.
De ungdomar som jag arbetat med där det varit mycket alkohol eller droger inblandat så har synen på alkohol i hemmet varit att ”alla dricker, bättre att ungdomen dricker hemma än ute”. Tanken från föräldrarna är absolut inte att tonåringen ska vänja sig eller skada ungdomen. Jag menar inte heller att alla ungdomar som får alkohol hemma blir beroende. Vad jag menar är att om du som förälder eller trygg vuxen ger ungdomen alkohol så visar du att det är ok för ungdomen att dricka alkohol. Det finns också studier som visar på att ungdomar som får alkohol hemma, dricker mera alkohol överlag, så stå på dig och säg nej.
