Mindler använder sig av cookies för att ge dig som användare en bättre upplevelse. Läs mer här.Jag samtycker

Facebookgruppen mamapower har hjälpt som stöd

2019.10.21

Jag har hela livet levt med ångest men jag har aldrig låtit det hindra mig från att göra det jag vill här i livet.

När jag blev gravid så var jag väldigt rädd för att få förlossningsdepression. Försökte att hålla mig undan internet för att inte skrämma upp mig, men när jag frågade min barnmorska, vid flera olika tillfällen, så fick jag alltid till svar att ”det behöver du inte oroa dig för, det kommer inte hända dig”.

Veckorna gick, jag blev större och större och min ångest växte. På profylaxkurserna kände jag mod för att fråga barnmorskan om information angående förlossningsdepression. Återigen fick jag, och de andra mammorna till svar att det är så ovanligt så det behöver vi inte veta något om.

När jag hamnade i vecka 40 bad jag direkt om att få en tid bokad för igångsättning, då vi visste att lillkillen var ovanligt stor och min rädsla blev större. Men jag fick ett nej till svar och fick snällt vänta tills jag hamnade i vecka 42.

Vi åkte in för igångsättning och jag berättade allt om vad jag var rädd för för sköterskorna. Jag blev igångsatt med ballongmetoden, tre timmar senare åkte ballongen ut och jag fick börja dricka cytotec varannan timme. Efter en dag med värkar lyckades en sköterska sticka hål på fosterhinnan. Och därifrån öppnade jag mig snabbt, men hade en kant som inte hade mjuknat. Och när jag kände att det var dags för att krysta så fick jag inte, då jag kunde skada mig själv och barnet.

Jag fick epidural. Narkosläkaren stack hål i ryggen 5 gånger innan han hittade rätt. Jag kunde därefter sova i 30 minuter. Därefter slutade epiduralen fungera och narkosläkaren fick komma tillbaka för att sticka hål igen. Denna gång stack han mig 6 gånger ytterligare innan han träffade rätt.

Detta verkade i en timme innan jag började känna av krystvärkarna igen.

Efter 50 timmar i värkar började jag skrika på sköterskorna och läkarna att jag ville dö pga smärta och att dom bara skulle skära ut honom ur magen. Brydde mig inte om mig, utan ville bara få ut honom.

Vid 52 timmar blev jag inrullad i operationssalen. En timme senare fick de ut lillkillen, jag fick hälsa på mitt lilla mirakel och sen blev jag medvetslös.

Jag tappade 3 liter blod och fick återhämta mig på intensiven och fick inte träffa min man eller mitt barn. Återhämtningen tog 2 veckor för min del. Pga kejsarsnittet och pga att jag blev stucken 11 gånger i ryggen. Kunde knappt hålla i mitt eget barn.

En vecka senare började vi känna oss redo att åka hem. Sköterskorna varnade mig för ”baby blues”. De sa att jag kommer gråta non stop i 2-3 dagar.

Och det gjorde jag. De dagarna gick, en vecka gick, två veckor gick och jag slutade inte. Jag fick åka tillbaka till läkaren och de konstaterade att jag fått förlossningsdepression. Jag hade fått det jag var så rädd att få.

Men min läkare skickade en remiss direkt och jag fick tid hos en psykolog 2 veckor senare.

Ett år senare så går jag fortfarande hos min psykolog och får hjälp. Facebookgruppen mamapower har hjälpt en del som stöd. Man är inte ensam! Vilket har varit skönt. Önskar jag kunde fått mer information från min barnmorska och andra inblandade om att detta är väldigt vanligt. Hade velat veta vad som kan hända, både positivt och negativt.

Allas historier är olika och alla har olika upplevelser, men jag vill ha information om båda delarna! Än idag är det svårt att hitta information om det och att det faktiskt händer.

Relaterade artiklar