Therese om att växa upp med en missbrukare i familjen

2021.01.11

Therese om att växa upp med en missbrukare i familjen

När förstod du att din närstående hade ett beroende?

Jag är född 1971.

I mitt fall gäller det min mamma, hon har gissningsvis haft det svårt med känslor och anknytning själv. När hon tidigt blev gravid så gjorde nog min mormor och morfar klart för henne att det inte var bra gjort.

Min mamma valde, eller råkade välja, fel män gång på gång – och när jag var 6 år träffade hon Per som sedan blev pappa till mina yngsta syskon. Per var periodare redan när de träffades och hade otroligt svårt med känslor och anknytning. Jag har senare förstått (efter många många män, med missbruksproblematik, som mamma haft relationer med) att mamma sökte män som hon kunde ge det hon själv saknade.

I alla fall, jag var 6 år och mamma tog hans parti, hundarna såldes i smyg och mamma fick svårt sova då hon jobbat natt. Det togs en öl för att varva ner, det var dessutom inget mot vad Per drack. Två barn föddes med elva månaders mellanrum, 1983 och 1984 – där och då eskalerade allt. Jag kan inte helt svara på när jag förstod – det smyger sig på och som barn är det normala det man har hemma.

Jag tog ansvar för de små barnen när mamma jobbade och Per drack enorma mängder och somnade. Då kände jag mig bara oövervinnlig – jag kunde så mycket som 13-åring och fick bekräftelse av många runt omkring mig. Sedan smög mammas missbruk sig på vilket var det klassiska – inte så illa så att någon utanför tog tag i det men tillräckligt för att det skadade mig rätt ordentligt. Tablettmissbruk smög sig också in, och där hjälpte gärna läkare till tyvärr.

Förstod personen då att hon behövde hjälp?

En svår fråga att svara på, jag har funderat så mycket på det i mitt liv. Jag tror att hon gjorde det, på något vis måste man förstå. Hon orkade i vilket fall inte ta tag i det och det finns liksom alltid en anledning att dricka – fest, sorg, fira, vila m.m. Det är dessutom ”normalt” att dricka och på tillställningar blir ofta någon för berusad, vilket gör att alla omkring normaliserar det som ändå tydligt kunde ses som fel. Inte förrän senare i livet efter att jag konfronterade mamma kunde hon erkänna att hon tog en extra sömntablett eller någon smärtstillande ibland. Men vad det gällde alkoholen hade jag fel. 

Vilka varningssignaler fanns?

Egentligen många, för berusad på middagar, sluddrande tal när man kom hem från skolan, ofta arg och sa att jag inte hade något att göra med hur hon skötte sitt liv. Hon tafsade på andras män och lät Per ta henne på brösten när jag såg på. Hon behövde hjälp till taxin när vi varit borta, men alla omkring sa alltid att hon bara är lite trött, “det är sånt som händer”.

Fick hon hjälp med att komma ur sitt beroende?

Ja, hon blev erbjuden men sa nej. Jag vet att det fanns personer som försökte hinta (såsom vårdpersonal och arbetskollegor) men det viftades bort och jag tror att det ”största” erbjudandet kom från mig när jag var vuxen.

Har du några råd till andra som är anhörig till någon med riskbruk? 

Ta hjälp, det finns föreningar för barn såsom Trygga barnen. Man kan också prata med skolpersonal eller någon man känner sig trygg med – men är man tillräckligt stor eller vuxen så är det viktigt att sätta gränser utifrån sig själv. Det kan vara att säga att “hos mig dricker vi inte alkohol” eller “när du är onykter lägger jag på luren” och så vidare.

Jag har ägnat mycket tid åt att söka information, prata med nyktra alkoholister, prata med behandlingsställen osv och den stora gemensamma sak alla nämner är just att sätta gränser och vara rak. Man kan upprepa samma mening varje gång, till exempel “jag hör att du har druckit, jag lägger på nu så hörs vi när du är nykter”. Man får ju finna sitt sätt – eller man finner sitt sätt genom att prata med andra, bli modig och stärkt. För mig var det en otrolig skillnad efter jag vågade detta, men skador får man med sig och jag får jobba med mitt inre resten av mitt liv. Även fast mitt liv är fint.  

Som barn är man ju sårbar. Jag har nära vänner kvar sen min barndom och när vi pratar om detta idag så säger dem att dem inte fattade, “din mamma var ju den bästa”. Det tyckte många just för att det var så gränslöst. Mamma orkade inte bråka om att jag rökte eller drack som tonåring, kom hem för sent osv. Hennes dåliga samvete gjorde också att hon ofta hade nybakade bullar redo, bjöd på hämtpizza eller kom hem med en hamster – så alla (ibland även jag) tyckte att hon var bäst. En hamster botar mycket tillfälligt hos en 10-åring och en pizza hos en 14-åring.

Mina största kvarstående problem är just gränser och samvete, säger jag nej när någon frågar mig om något känner jag mig elak. Jag känner ofta att jag vill säga nej men sen gör jag det motsatta i alla fall. Jag vill hjälpa alla. Den andra stora saken som följer med är skam – skam är det värsta, att skämmas för den man är, för något man sa, för något man känner eller tänker. Det tar mycket energi och är svårt att förstå för andra som inte har mycket av det i sig. Jag har även upplevt utmaning i relationer genom mitt liv – men mest för mig som är anpassningens mästare.

Relaterade artiklar