2021.02.16

”Jag önskar att jag hade kunnat göra en tidsresa”

Jag önskar att jag hade kunnat göra en tidsresa, för att besöka mig själv som barn. Och på något magiskt sätt fylla lilla mig med en stark självkänsla. För livet hade blivit så himla mycket enklare då. Om jag hade känt mig värdefull. Inte bara när jag presterade och ansträngde mig hårt för att göra omgivningen nöjd. Utan hela tiden.

Då hade jag inte behövt avstå klassresan i högstadiet. Av rädsla för att min otroligt tråkiga personlighet skulle förstöra klasskompisarnas resa.

Och jag hade inte behövt bli arg när den snygga killen i min parallellklass frågade om en dejt. För anledningen till min ilska var att jag var fullständigt övertygad om att det var ett skämt; det kändes nämligen helt orimligt att en snygg och trevlig kille var intresserad av fula och tråkiga mig.

Med en stark självkänsla hade jag vågat tro att mina kompisar tyckte om mig på riktigt. Och att jag inte var ett slags välgörenhetsprojekt, som de umgicks med ”av snällhet”. Då hade jag kunnat slappna av. Istället för att ständigt anstränga mig. Och jag hade vågat träffa mina vänner oftare. Utan att känna behov att skapa lite distans för att de inte skulle tröttna eller upptäcka mina dåliga sidor.

Och jag tror faktiskt inte att jag hade blivit utmattad om jag hade haft en starkare självkänsla. För den största anledningen till min utmattning är sannolikt att jag har ansträngt mig så himla hårt för att hela tiden prestera på topp. Och jag har i efterhand (och MÅNGA terapitimmar senare) insett att jag försökte kompensera för min svaga självkänsla genom att prestera. Framför allt i skolan; jag gjorde allt som stod i min makt för att få högsta betyg i alla ämnen. Jag pluggade nästan all vaken tid och prioriterade skolarbetet framför allt annat. I synnerhet framför ”banaliteter” så som att ha kul och må bra. Och jag presterade inte bara i skolan. Jag presterade när jag träffade kompisar också genom att anstränga mig hårt för att alltid vara supertrevlig. I efterhand känns det ganska logiskt att alla dessa ansträngningar resulterade i en utmattning.

Nu för tiden är min självkänsla bättre; jag har faktiskt upptäckt att jag kan vara riktigt rolig och härlig när jag slappnar av. Jag vågar oftare tro att mina kompisar tycker om mig på riktigt. Och jag besvarar inte längre dejtförfrågningar med ilska.

Men den behöver bli ännu bättre. För min hårda och dömande inre kritiker gör sig påmind emellanåt. Denna inre kritiker kräver perfektion och får mig att känna mig otillräcklig. Då omvandlas glädjen och kreativiteten till stress och press, och det blir omöjligt att vara avslappnad och närvarande.

Förr i tiden försökte jag vara andra människor till lags. För att de skulle tycka om mig och ge mig bekräftelse; mitt bekräftelsebehov var outtömligt och jag fattade omedvetet många beslut utifrån vad som skulle generera mest bekräftelse. Utmattningen har hjälpt mig att inse vikten av att vara mig själv till lags; jag måste lyssna på kroppens signaler och prioritera mina egna behov om jag ska må bra. Men det är svårt eftersom jag ägnat 30 år att fundera över andras behov och prioritera bort mig själv.

Jag har startat podcasten ”Före detta fröken Duktig”. Den handlar om hur jag försöker läka min utmattning genom att bygga självkänsla och öva självsnällhet. Förr i tiden hade jag inte vågat starta en podcast om mig själv. Men nu vågar jag.

Anna Johnsson 

@fd_froktenduktig